Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2013

Universum kaosar så mycket att världen vänds rätt

Kolossala universum som stegrar över mitt Zenit, där slungas stjärnfallen i looper och skrattar åt mig i sanningsvisor och trycker ned mig med hela foten under marken bara för att jag inte kan förstå, förstå om ens något alls det där med livet. Det där som är rakt framför ögonen och jag kan inte se. Någon småler bakom dörrkarmen på ett ondskefullt sätt. Inser direkt min sjukdom och att jag är så sjuk i hela huvudet att allt bara snurrar ut ur världen. Paranoid schizofren med ångestproblematik, ja så måste det vara och jag måste se mig som ett fel då jag inte orkar med att behöva skylla på sanningen som den ser ut egentligen. För visst är världen lite för stor för mig; Jag kryper utslaget in i min lilla grotta jag precisa skapat. Här är världen precis så stor som jag vill ha den, här finns fåglar som kvittrar, kattungar som får mig till tårar helt och hållet till motsats av tidigare jag. Här är jag gud 


Jag älskar er alla, för i min värld är det helt naturligt

Skärrat omloppsflöde

Konsten av hjärtekras är att inte kunna dela med sig av friheten och glädjerusens kosmiska kraft. Att se sin mest älskade varelse sitta i en järnsmidd bur och inte kunna ta sig ut. Sitta fast som om han också smidd till marken. Säger till och skriker rakt ur mig: buren är en illusion och den finns inte om du inte vill att den ska finnas! Skriker, verkligen. Men orden smiter inte in i örontrummorna och det blir bara en stor och omöjlig labyrint som tappar bort sig i luften mellan oss, där förvandlas orden och deformeras till olustiga uttalanden som inte förstår olycka. Men tro mig, jag om någon vet allt om att sitta fast och äta en romantisk middag för två med djävulen. Att ge den all energi tills att själv lämnas kvar utan någon energi alls. För det är inget utbyte, inget flöde som eggas upp till skyarna. Endast en utsugande kraft som lämnar kvar ett sönderkrossat skelettskal som ligger och lider i långgräs där inte en levande varelse kan se dig. Du är för långt bort från deras verkli…

Energier

Kronan som kryper in i hennes rufsiga hår är av uthackad safir. Ett stycke. Den är hennes inkörsport till
dimensionerna. Häxans

De ansiktes prydnader, juveler, stirrar med metallisk dynamik rakt in i dig och tillbaka. En spegelblank bild av dig själv och du blir henne utan att ditt du hinner reagera i blixt. Det löper svarta ormliknande sträck längs hennes tunna kropp. De rör sig i månens vibrationer i cyklar och cent. Kristaller omfamnar hennes hem, och jag är hon.
Du är


Kvinna.







Tid är något du ser på klockan, känner du den så stämmer den inte alls överens. Den är inte rak. Du är böjlig likaså liksom du är världen med. Böj den du häxa, kroka världen med dina händer och den är din

Trollstav med blomkrans

Om världens mönster är kaos, är jag dess spegel. Om du kikar in i mina världsfönster som glimmar mot himlakroppar, hittar du lugnet som bryts för att åter lugnet finna. Om lugnet endast fanns skulle jag glömma hur lugnet i sig självt tog sig. Brytpunkterna är mitt livs orgasm. Försöker pendla mycket men inte längre ned på djupet. Spiraler ner i dunklet får mig inte att minnas ljuset mer. Det ligger redan på min näthinna mer än psyket förmår att orka med. Det är redan uppenbarat. Spiralerna mot stjärnbollarnas mitt tänker jag dock aldrig förhindra. Hon som lever uppe i det blå, i förnekelse, i galenskap, undersökte livet och kom till en slutsats.

Moments Of Truth

Handen som snirklar sig runt kaffekoppen är surrealistiskt utdragen. Rösterna lägger sig som en hinna och uppfattas i hela rummet. Musiken är världskroppen. Jag befinner mig i ständigt nytt utvecklade dimensioner där en ny fysik är tillgänglig och jag är alltet. Jag är fysiken. Formar träden utanför till lila, bubbligt snirkliga. Jag låter dem växa ut i hela världen. Små stigar förvandlas till regnbågsfärgade åar där tre små flickor vandrar på stället. Bildar stjärnhimmel på avstånd som drar emot mig och faller som glitter framför mina ögon. När allt är tillkrokat till det jag trodde var det yttersta, vrider sig hjärnan tusen varv till och det känns som den ska gå sönder. Blir nästan säker på det. Finner plötsligt ett rött lysande ägg framför mig, den kläcks till en himmelsk röst som om änglalik. Ut kommer en drake som reser sig likt Phoenix fågel. Nu vet jag att mitt inre är i frid. Allt börjar komma tillbaka och jag vandrar runt i rummet. Drar upp rullgardinen och där yppar sig en b…

Fraktaler

Orden leker mellan fingrarna och jag skrattar frenetiskt. Skjuter vackra, spinnande trollformler likt spjut mot människor som andas tristess. Blixtrar moder-jordiskt. Jag äger alla färger och ser detaljer klart som om förstorat gånger hundra. Drogfritt livsspritt. Den glödande bollen på himlavalvet riktar bländande ljuspilar som tar mig en decimeter över marken. Därpå flyter jag runt omkring i energidanser med skutt och kullerbyttor. Tar små dagsturer till himlen och över molnen, simmar med stora famntag och det går på en kvart ungefär.  Det är fullpackat med såpbubblor där jag bor, de skiftar i regnbågens alla färger och spräcker lätt vid nästippen och fingerspetsarna, smittar små mysiga skratt. Jag tror bestämmt det kommer inifrån, spred sig som en liten underbar smitta, accelererade när jag började älska mig själv. Då jag kunde älska någon annan på riktigt, två i en och vi flöt ihop sådär magiskt som bara i sagor. Energiflöde som skjuter upp i rymden och tillbaka. Min snöflinga ti…

I min glasbubbla

En vit uppluckrad dimma ligger som snömoln över mitt zenit, fast nära, ja rakt över mitt huvud. Den är kall och intensiv, liksom tillknuten och energisugande. Lyser som en gloria i rummet av svart, men ter sig rakt över motsatt. För där i ligger min sorg och drömlandet som aldrig uppenbarade sig sådär uppfyllt med glädjetårar som jag vill ha det. Sådär nära inpå som jag kände det. Inte långt bort.
Nu famlar jag, ramlar omkring som om blind, stum och vilsen. Tårar på fel sätt. Ballonger som spricker.

Var är du?, skriker jag under vatten så ingen hör. Bara jag. För det är ju exakt så, bara jag.

Försöker vifta bort molnet med händer som bara går igenom. Ett spöke. Kanske är det så att dimman ligger inuti. Mitt hjärta som annars så uppfylld av glädje och nyfunnen styrka, ser nu att den där delade glädjen som var livet, slösades bort.



Var är du?


Jag saknar dig, den du var när det bara var du och jag. Precis så. Molnfritt

Ur aska

Hon blöder rakt ut. Med de skrikande orden och med den faktiska blodplasma som löper likt snirklande ormar ned för hennes armar och händer. Droppar i otakt från fingerspetsarna ned i det rutiga badrumsgolvet. Hon är redan medvetslös. Borttappad. I varje fall från den här världen. Döda rakblad ligger bredvid och tittar på.                       I sinnet balanserar hon mellan skuggor och livsträd. Ser ansikten förvridas från snälla omhändertagande med blottade tänder, till olustiga masker av trävirke som uttalar ångestskrien. Krokiga känslor väcks, förvirringen känns ända in i mitten. Allt tycks accelerera som en tickande bomb av ångest, pulsen stiger så ofattbart snabbt att hjärtslagen blir omöjliga att räkna. Tappar sig själv igen vid en ytterligare blackout. Medvetslös i medvetslösheten. Hon har aldrig varit här förut.                       I den tredje dimensionen uppstår tystnaden. Hon reformeras till ett objektivt bejakande ting, och det hon ser är det icke existerande. Känslor oc…

En ny världsorientering, Del 1

Det är ett nytt sätt att viska på i det upphöjda och gåtfulla. Kommunikationen mellan en magi och en människas uppfattning väver band av ädelrik sort. För stark att bryta och för exceptionell för att glömma. Mycket svår att gömma undan när någon väl hittat det, då det ligger under huden till alla kroppar som bär med sig öppenhet och sans. Att träna upp kommunikationen och inte bara använda sig utav magin som ett verktyg. Istället bli ett med den då det blir en vänskap som måste hållas efter och vårda. Laslienama och hennes kraft Kueh var de första från urminnes tider att få en av de starkaste reaktioner mellan magi och människa. Invånana kallade dem Assinesz (ett djupare ord för evig kärlek som används på en mycket helig nivå och sällan brukas slösaktigt). De har än idag stor betydelse för folket då det inspirerat många att ge mer hän åt sin magiska kontakt. Ur Kuehs magi och Laslienamas vilja fick vi, byn på andra sidan Ockrabergen, andan och styrkan till att påbörja bygget av vårt n…

Månfaser

En kväll som nu som bara nu och endast nu hittade jag mig själv gungandes på en insikt utan like. Extraenergi och känslor med stormkraft i lugn och harmoni. Kreativitet där sinnet frodas i blom på körsbärsträd. Bäckarna bländas i månsken - jag, ja jag bländas jag med, och detta endast under kvällen och nattens täcke. Det sveper om mig likt mödrakärlek.

-Varför drar sömntimmarna bort sig allt närmre dagen, oavsett rutiner? Det har alltid varit så, barnsben.

-Varför kommer energin med stormkraft vid skymning? Likväl kreativiteten, harmonin och förmågan att sjunka in i meditation?

Moder natur har flätat sina fingrar kring mina och svarat med månen som sin stämma.