Tre miljoner solar bränner ned ögonen till utmärglade och rosenbuskarna viskar. Det efterlängtade sommarkvartalet sys ihop med verkligheten och nuet, men allt jag känner är föraktets svidande schargång. Stolarna marscherar i sina luftiga spår när jag ser dem flyga omkring i rummet. Illusionen biter tag i väggarna, under huden. Under huden. Galenskapen är inte längre ett begrepp på avstånd, utan bevakar varje steg jag tar och styr mina tankar som det vore dess marionett docka. Elektroder i musklerna och jag krampar ihop på golvet där tårarna bränner hål i golvet. De är av syra förstår du för de svider så oerhört brutalt och stöter nästan inpå det vulgära. Ansiktena i taket ler hånfullt och jag skrämmer upp mig själv tills jag dödar hela sinnet och landar som likgiltig mellan lakanen. Jag vet inte vad jag tar mig till i tomma rum, utan dig och utan oss. Jag kan aldrig stå ut ens i sekunder utan vetskapen om dina nära händer. Vi griper liksom tag i livet tillsammans och jag glömmer nästan