Du och jag och han och hon. Ibland sitter vi under ekar i solförmörkelser och röda solar som då och då blir vita. Våra händer kladdar blå färg över världen när vi försöker fånga den i små fiskenät. Förtär substanser i olika former på skoj; skrattar i takt med basen som syrar våra tankar åt söder, rakt ner under marken. Rakt ner till avgrunden där vi ropar upp över ytspänningen för att synas. Höras. Finnas. I vår värld lever vi emellan fragmenten, uppstår endast att existera när vi själva känner för det. Vrånga tonåringar med rebellisk karaktär som ska symbolisera någon slags styrkeliga för att upplysa omvärlden om att vi finns till lite mer än dem. Egentligen har vi kanske bara alldeles för långa barnsben som springer omkring, faller om vart annat. Bambi på ögonblank is. Jag minns mycket tydligt när otydligheten började smula ned mitt psyke till dimman som kan komma hittas i skogsbryn under sensommaren. Jag minns det så väl, då fågelsång förvandlades till migrän och vårsolen till b