Hon blöder rakt ut. Med de skrikande orden och med den faktiska blodplasma som löper likt snirklande ormar ned för hennes armar och händer. Droppar i otakt från fingerspetsarna ned i det rutiga badrumsgolvet. Hon är redan medvetslös. Borttappad. I varje fall från den här världen. Döda rakblad ligger bredvid och tittar på. I sinnet balanserar hon mellan skuggor och livsträd. Ser ansikten förvridas från snälla omhändertagande med blottade tänder, till olustiga masker av trävirke som uttalar ångestskrien. Krokiga känslor väcks, förvirringen känns ända in i mitten. Allt tycks accelerera som en tickande bomb av ångest, pulsen stiger så ofattbart snabbt att hjärtslagen blir omöjliga att räkna. Tappar sig själv igen vid en ytterligare blackout. Medvetslös i medvetslösheten. Hon har aldrig varit här förut. I den tredje dimensionen uppstår tystnaden. Hon reformeras till ett objektivt bejakande ting, och det hon ser är det icke exister