En vit uppluckrad dimma ligger som snömoln över mitt zenit, fast nära, ja rakt över mitt huvud. Den är kall och intensiv, liksom tillknuten och energisugande. Lyser som en gloria i rummet av svart, men ter sig rakt över motsatt. För där i ligger min sorg och drömlandet som aldrig uppenbarade sig sådär uppfyllt med glädjetårar som jag vill ha det. Sådär nära inpå som jag kände det. Inte långt bort. Nu famlar jag, ramlar omkring som om blind, stum och vilsen. Tårar på fel sätt. Ballonger som spricker. Var är du?, skriker jag under vatten så ingen hör. Bara jag. För det är ju exakt så, bara jag. Försöker vifta bort molnet med händer som bara går igenom. Ett spöke. Kanske är det så att dimman ligger inuti. Mitt hjärta som annars så uppfylld av glädje och nyfunnen styrka, ser nu att den där delade glädjen som var livet, slösades bort. Var är du? Jag saknar dig, den du var när det bara var du och jag. Precis så. Molnfritt