Elvreus

Byggnader forcerar i ögonvrån så som de flackande minnesbilder från mitt liv klumpats ihop till drömmarna inatt. Alla lampor i fönstren är släckta innanför de symmetriskt utplacerade glasrutorna. Det är antagligen för att det är dagsljus och mitt på dagen. Själv har jag det dock alltid tänt i lamporna hemma. Det vita ljuset utifrån på vinterhalvåret inviger obehagskänslor i mig, sådana jag sällan lockar fram frivilligt. Inte ens de som känner mig kan lista ut hur jag kan bli vid mitt värsta. Rosenröd om kinderna och ögonbrynen får kosmiska krafter med puls. Nej jag föredrar det smått gula sken en glödlampa kan framkalla med sommarsol inuti. I varje fall lite på låtsas; paradis på film. Det är ändå så jag lever till vardags.  Jag är en drömmare och lever hellre i den speciellt gräddade kakan än utanför med rena verktyg och mjölet orört i skafferiet. Men tro mig, mjölet är lika rent som med eller utan påse. Jag åker nu ettans buss genom staden, en ganska grå och tråkig småstadskärn

Hon som hemsökt mig tenderar att kryptera sig. Omvärdera mig efter nya blanka ark som ändrat gångstil med kol. Renat mig själv och lagt över en kappa som glittrar diamanter. Det är ingen lögn. Hon verkar tro det. För jag känner hennes ögon och energier kisa med hoppfulla önskningar att jag åter igen ska dansa sårbar med hälsenor som viker sig. Jag är ledsen att göra dig besviken men kristallerna tycks växa inåt genom huden. Du kan gå din väg