Elvreus

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.

Det är fasettslipning på alla mina monoklar. Förundransvärda vinkel-trix stormar i stad överallt, helt öppet för de som vågar knäppa loss säkerhetsvästen. Döden kommer när den behagar, ingen vits att steppa på tå i hårt virade ballerinaskor. Flugor och diamanter delar samma form. Gjutna i samma mångsidiga valör. Fokuset dividerar sinsemellan olika filter. Utifrån allt jag bejakar, upplever och tar emot, byter jag om i omklädningsrummet av framsteg. Jag vill inte påstå att jag är bättre än någon annan på denna jord. Jag vill påstå att vi alla får älska fritt (speciellt oss själva). Små mittpunkter utgör allt. Det liksom strålar vita energiprickar i himlen var dag. Neon- gröna och rosa punkter lever tätt inpå varandra innanför lägenhetens slutna väggar. Allomfattande, trygg massa rör sig som en gröt-lik, levande varelse. Ibland flera små filurer utan egentlig kropp. Livligt ålar de som små lysmaskar precis överallt i denna syremassa. I helhet påminner det starkt om en scen i film

Här finns alla möjliga djur att tillgå. Kråkor, korpar, vita tigrar, pantrar, huskatter (orangea och svarta) och ugglor. Tror jag fick med alla de största. Huskatter i alla former och ugglor, får mig att dö. Ur drömmarna alltså. Jag talar bara i drömtema och tänker i metaforer. Det är min verklighet. Ett jädra chiffer måste jag säga. Blir trött i lederna utav nyckelhål hit och dit. Dö/vakna/dö/vakna. Det är omöjligt att dö. Jag har ingen lust med att ta mitt liv eller så. Jag tycker väldigt mycket extremt om att leva nu för tiden. Bara lite skrämmande att det aldrig skulle ta slut någonsin i evighet precis som universum är uppbyggt. Men antar att man bara tappar minnet. Kanske samma sak? Godnatt nu ska jag sova