Elvreus

Inledningar i mina liv tar vid där tidigare ålderstigna delar förlagts. Det är då jag skapar nya jag i en motpol från de andra jag tidigare besuttit. Magnetismens synonymer. Två läppar; vilka som helst, kan aldrig nå mig igenom och bryta ned allvaret. Jag känner endast en brutal tomhet i mina uppgivna, krossade skrien. Radioaktiva länder rusar emot varandra och kolliderar under mitt skal. Det är där förändringarna väljer och vrakar mellan öden. Mina öden. Hittills har de bara velat dränka mina utsikter i aceton för att slutligen låta alla färger försvinna ned under gräs och upphöra i eldstad. Att ligga raklång i en park med ögonkristaller mot en grå, molnfri himmel inviger en känsla som förhäxar mitt underlag till en sträckbänk och kläderna jag bär till tvångsjacka, det jordiska till min egen skräddarsydda snedtripp. Min paradoxala dynamik sker i mitt sätt att uppsöka lik och invävda kryp. Om misären är framtvingad. Önskad. Då förlorar det irrationella sin intensitet och empatin slås

Springer omkring i livet utan några egentliga val eller möjligheter. Att mitt hem förvandlats till en föraktad avgrund får tillvaron att rasera ytterligare. Jag springer med långa ben, vi ses.

Min omgivning saknar taktkänsla eftersom allt vandrar som det vill, och jag snurrar lite för snabbt moturs. När allt tvinnas tillbaka åt fel rikting är det svårt att uppleva rätt. Framgångar och talanger tynar då jag nu står på ruta ett. Jag lever mitt liv i en trettonårings tankar, något förvärrat och söndermixtrat. När jag faller igenom sekel sluter avgrunden sina vingar och jag är inte välkommen som förr. Ingenmansland är varken materia eller tid och månen är svart. Hinnorna som låg mellan våra hudar fick min saknad till dig att börja anfalla. Jag kommer aldrig tyna den blodröda morgonen då vi var overkligt vackra. Precis som vindar. Precis som allt vi någonsin vägrat nå.

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.

Antonio Vivaldi, Bach, Ludwig Van Beethoven, Luciano Pavarotti och Wolfgang Amadeus Mozart. Skapare till världar där känslor saknar ord och är endast känslan i sig självt. Att lyssna och försvinna in i delar av sinnet som tidigare inte upptäckts. Jag uppskattar känslor likväl som jag föraktar dem. På samma plan lever jag med de klassiska tonerna. Att bli triggad åt olika riktingar kan vara farligt om man driver in på okänd mark, men så vackert det är. Så ofattbart lustfyllt att bli förvirrat indriven i hjälplösheten. Överlämnad.

Omredigerad igen. Bräcklig. Det kan ha med dig att göra