Antonio Vivaldi, Bach, Ludwig Van Beethoven, Luciano Pavarotti och Wolfgang Amadeus Mozart. Skapare till världar där känslor saknar ord och är endast känslan i sig självt. Att lyssna och försvinna in i delar av sinnet som tidigare inte upptäckts. Jag uppskattar känslor likväl som jag föraktar dem. På samma plan lever jag med de klassiska tonerna. Att bli triggad åt olika riktingar kan vara farligt om man driver in på okänd mark, men så vackert det är. Så ofattbart lustfyllt att bli förvirrat indriven i hjälplösheten. Överlämnad.
Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden. Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis so
Kommentarer
Skicka en kommentar