En uppjagad kropp vilket ibland omsluter och totalt uppslukar min karaktär, äger lemmar som bevandrade stressade fingrar mot ett mål. En riktpunkt som absorberade klockvisarens varv i sekel längs urblekta asfalter i okända städer, relaterande och därmed utvärderande. Kalkylerade. Vitt och tomt skal beklädde mig likt minnet från en uppväxt utan kärlek för den gråtfärdiga nymfen. Det slog mig i tanken ett faktum samtidigt som jag passerade livet utan att egentligen känna steg slå stöt med mark; dessa kliv som bär väl utvalda skor, kommer tungt kämpa upp längs stupad terräng och förbi meningen med det såkallade alltet, utan att överhuvudtaget noterat, drömt eller uppskattat, fastställt eller blickat med öppna handflator. Vidrört . Som om fåglar och gröntäckta löv aldrig varit yppade, blott endast erkända av myt eller dröm. Fantasier av de tankspritt kreativa. Att aldrig känt vind klyva förstånd till glädje eller någonsin bemästra högvärderingen utav getingsurrande blåst, får mitt inre skaka ut ur huden. Min kvävda intighet är överlappad med mörker. Organ som lunga och hjärta väl tilltvistade med röd sytråd bör efterlysta vara, som stulna verk utav en välkänd Monet. Av samma värde; guld och livet själv är de väck men dock inte sörjda. Romans för ting och karriär inskeppades taktiskt synkroniserat med min ökande svaghet; påverkan utifrån redan livslösa. Trummande hjärtan arbetar för ogenomskådlig komplexitet. Kaoset är närvarande, accelererande och jag dras in i dess charm. Adrenalinet rasar och exploderar i mig om vartannat i en alltid rastlös kropp. Lev allt eller avlid. Avlid livets leda och bli ett fritt lugn utan tankar eller känslor. Bli icke existentiell i en värld bortom det givna. Omvandlas och förmultna eller brinna i eldar som förgör min bark. Låt det inre näringsrika hitta sin egen väg på ödets E4, eller brinn det med ned till stoft ut i ingenting. Det hela gör detsamma; jag vet inte hur länge till jag förmår dividera om domedagen. Jag sätter mig kvickt ned mot grunden förtrycks på mitt psyke uppleva ögonblickets närvaro, utan konkreta uttalanden från röster som talar omgivet av skallben; pessimistiska subjektiva. Tider och inglasade platser är oväsentliga, endast överflödig motgång för mänsklighetens djuriska självbevarelsedrift. Gradisk förnedring och pistolpipa ingrävd under hår förgyller mörkrets brutala kraftverk i nuet. Världens utplåning, men min hinner innan. Kontrollen över mitt sista kapitel är koffein i ådror; leende läppar.
Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar