Salt

Dimensioner. Jag beblandar mig med dimensioner som hånar, de river tag i mig med naglar och girighet i kastanjebrunt. Kastar runt mig som en trasdocka tills de stygn som en gång helat tvingas isär. Ibland när jag står på slätter av lugn drar jag djupa andetag i ett naivt försök att fånga ögonblicket. Självbedrägeri smeker sin spets där ljuset trodde sig kunna nå, och där stannar andetaget till ett stryptag som om Saturnus och Mars vore kännbart yppade. Jag småler åt döden och gråter därefter ändlöst åt vita tänder i reklamsnuttar på storbolagskanaler. Jag antar att samhället som tilldelades aldrig var något för mig. Att det inte var menat för mig att offra tacksamhet åt boven. Att kyssa en översittare till prins under guldvalv. Istället springer jag med varma fotsulor till tiggaren på gatorna, barnet i knarkkvarten. Jag kysser deras pannor och önskar dem mitt liv. Jag skänker en tanke värd guld och tusen säckar rosor. Jag är ingen romantiker men jag vill hylla mina kämpar, de som vågar måla dagen i konturer. Om jag ägde färgpalletter skulle de aldrig mer behöva sörja i det gråa och dunkla, det ångestladdat vita.

Gröna blad i handstorlekar skulle klä de alltid rosablommiga träden så länge önskan tillät. Vatten i färger av blått och smaragdgrönt skulle glimma tindrande när ljusstrålar släppt ned sina lakan av ro. De skulle få paddla ut med en eka i träbeslag och dofta naturens skönhet i lila. Violer och brudslöjor skulle dansa tango i långgräset och de skulle aldrig mer känna oro. En stilla harmoni vore uppenbarat utan vilja för själlöst beteende. De vore frälsta av vår moder, Jorden. Men världen idag är så opålitligt orätt, men de kan aldrig få mig vända förakt till er, mina hjältar. Ni lever ständigt i en innersta omtanke.