Det kryper fram små hål mellan fragmenten. Bokhyllorna rasar i biblioteken likt ihåliga dominobrickor och alla barnsben skriker. Väggarna som kransar det ekande rummet skriker det med, i otakt. Elektroder letar sig igenom vävnader, kött, träd, tändstickor, datorer, och alla är de lika levande som livlösa. Liv och död, ja det är samma sak blott det är endast partiklar, molekyler med mellanrum och kombinationer. - Insikt försvagar innan det stärker. När barnen ser sig själva likvärdiga allt de trott sig stå över slår de armbågarna mellan fyra bordsben och landar likgiltigt mot en klippa som inte finns. När kommer den gyllene befrielsen som tar bort groparna i parkettgolven av barnens tyngda sinnen? Så länge de inte skådar den på långa mil eller avstånd alls, då finns bara en epilogisk slutsats att därav dra; övermäktigheten reser, och vi är energitjuvar gentemot allt energibärande. När de ställt sig och andats sanningen mellan ögon, då dör de aldrig. De raserar i evighet tills vakumet upphör och slutar fortleva det med. Det blir svårt för dem att se fäders kostymlycka ta spår, och de byter väg helt tills både frackar och sidenklänningar tappat en plats. En plats som aldrig riktigt var deras att fylla. Rättvisan blev skipad med livet som insats. Närvaron.
Dagar i Stockholm, dagar som andra, dagar är minnen och blott bara där det var. Nu är en annan tid, som tas ifrån mig på nytt om vart annat. Med nya vetskaper om molekylstråleetepaxi och MOVPE förstår jag nu inget mer än innan, precis som alltid med alltet. Det hela är delar av små betydelselösa ting, föremål och känslor vi ej kan peka ut utan bara gnugga ihop likt ett barns lekar med händer. Konst och poesi är det vackraste i världen trots att endast en bråkdel är beskådad. Jag vet det för jag har rätten att tycka som jag behagar, såvida inte normer bryts av. Lite som yttrandefriheten. En dag som var blev min känsla förvandlad av ett rosa trollspö. Glitterprinsessa löd de magiska orden och verklighet kombinerades med önskan. Jag tänker inte lika mycket på invecklingar i långa timmar som i andra. Det finns en behaglig tomhet, som om mitt land vore styrelöst men ändå funktionellt.
Kommentarer
Skicka en kommentar