Vad otroligt förbluffande det är, livet! Precis slagit mig ned vid en nött dator för att skriva ned allt tänkbart och vice versa; otänkbart. Nyss satt jag i en sal där min utsikt präglades av tre kroppars vilda kaffedrickande och tjatter om ingenting. Det kändes förvånansvärt bra och det fylldes upp ett litet stänk av värme inuti mig. Jag kunde inte rå mig för att smyglyssna på deras konversation där jag satt med inget annat än dem i mitt fokus (såklart låtsades jag vara helt bortträngd från det yttre med ögonen klistrade i en till synes hårdkantad bok om kalkstenar). Men i vilket fall så talade de om ointressanta saker som inte ens kom att fastna på min näthinna, så oviktiga att mina smilgropar åkte hiss en smula. Jag vill inte låta högfärdig eftersom det är inte inom de ramarna man ska förhålla sig, men dessa människor, dessa banala människor ter sig förunderligt underbara i mina ögon (trots att detta låter som en stor mängd med sjuk ironi i era allvetande öron). Men jag vill bara kr