Vad otroligt förbluffande det är, livet! Precis slagit mig ned vid en nött dator för att skriva ned allt tänkbart och vice versa; otänkbart. Nyss satt jag i en sal där min utsikt präglades av tre kroppars vilda kaffedrickande och tjatter om ingenting. Det kändes förvånansvärt bra och det fylldes upp ett litet stänk av värme inuti mig. Jag kunde inte rå mig för att smyglyssna på deras konversation där jag satt med inget annat än dem i mitt fokus (såklart låtsades jag vara helt bortträngd från det yttre med ögonen klistrade i en till synes hårdkantad bok om kalkstenar). Men i vilket fall så talade de om ointressanta saker som inte ens kom att fastna på min näthinna, så oviktiga att mina smilgropar åkte hiss en smula. Jag vill inte låta högfärdig eftersom det är inte inom de ramarna man ska förhålla sig, men dessa människor, dessa banala människor ter sig förunderligt underbara i mina ögon (trots att detta låter som en stor mängd med sjuk ironi i era allvetande öron). Men jag vill bara krama dem och hålla om så hårt att hela jag smälter in och slukas.
De flesta av oss (utåt sett) intellektuella, ståtliga och kultiverade människor tillbringar en stor kraftbunt till att studera lidandet och utforska det som ingen någonsin kommer dra nytta av än andra lika kultiverade människor. Ja du ser genast en ond och bisarr cirkelbana. Men vi lever på stoltheten att vara bättre än dem, bättre än oss själva som små barnsben eller kanske lappa ihop fäders forna misstag. Jag tror innerligt att detta bara är en hård fasad att gömma sig bakom. Något att dra över huvudet om nätterna så att inte alla vålnader kommer och äter upp oss. Såklart finns där inga sådana vålnader eller väsen över huvudtaget att tala om, men på något vänster eller höger eller mitten har vi fått för oss att de finns och kanske behöver vi något att skrämmas av när allt annat ter sig sådär obehagligt neutralt. Självironin stänker upp i ansiktet så att sminket rinner av mig i slutledningen; Mitt liv var så oklanderligt att jag uppfann motgångar som jag sedan byggde upp murar inför. Hela mitt beteende är ett luftslott! Och hur jag gråter ändlöst åt detta, gråter och gråter tills jag blir helt uppfylld. Ja, om det vore så väl. Men nej mina kära vänner, jag gråter inte, inte ens en ynka tår kan jag klämma fram i dessa tider av insikt.
Allt som är i mig och river mig är det icke existerande. Tomheten. Men hur kan något som inte finns ta upp sådan stor plats? Förklara det för mig och jag ska kyssa er ändlöst. Om intet finns, och vi finns, är vi då en del av intet? Allt kanske är ett stort flytande med varken materiellt eller andligt innehåll. Vi kanske bara är, precis som intet bara är, precis som normer och stenar och små lövträd. Varken mer eller mindre, starkare eller svagare. Kategorier är eventuellt bara en människas bristfält. Ett sätt att förenkla för att kunna sortera för att över huvudtagen kunna begripa! Dessa nedskrivna rader är ytterligare bara ett sätt att förenkla mina tankar och hälften radas aldrig upp precis som hälften uppfinns i flödet. Ingen sanning och inget dåligt skämt. Det bara råkar ”vara”.Hur det är och vad det är spelar inte så stor roll. Det som uppkommer är. Om jag tror på månskepp under jorden så ÄR dem om så bara i en tanke. Om jag tror att du ska förtära ett lamm imorgon så ÄR det. Det jag ser objektivt framför mig är precis som mina tankar är. Vad som sker mellan någon slags verklighet och vårat medvetande har vi ingen tillgång till att få snoka runt i. Jag skulle nog säga att det är min största brist. Människans. Jag vill uppfinna nya ögon som kan låsa upp det vi ännu inte upplevt. Rädda mig från mitt medvetande du själsfyllda varelse, och få mig glömma allt jag precis visat dig.
Det otydliga skrämmer. Det övertydliga; likaså.
De flesta av oss (utåt sett) intellektuella, ståtliga och kultiverade människor tillbringar en stor kraftbunt till att studera lidandet och utforska det som ingen någonsin kommer dra nytta av än andra lika kultiverade människor. Ja du ser genast en ond och bisarr cirkelbana. Men vi lever på stoltheten att vara bättre än dem, bättre än oss själva som små barnsben eller kanske lappa ihop fäders forna misstag. Jag tror innerligt att detta bara är en hård fasad att gömma sig bakom. Något att dra över huvudet om nätterna så att inte alla vålnader kommer och äter upp oss. Såklart finns där inga sådana vålnader eller väsen över huvudtaget att tala om, men på något vänster eller höger eller mitten har vi fått för oss att de finns och kanske behöver vi något att skrämmas av när allt annat ter sig sådär obehagligt neutralt. Självironin stänker upp i ansiktet så att sminket rinner av mig i slutledningen; Mitt liv var så oklanderligt att jag uppfann motgångar som jag sedan byggde upp murar inför. Hela mitt beteende är ett luftslott! Och hur jag gråter ändlöst åt detta, gråter och gråter tills jag blir helt uppfylld. Ja, om det vore så väl. Men nej mina kära vänner, jag gråter inte, inte ens en ynka tår kan jag klämma fram i dessa tider av insikt.
Allt som är i mig och river mig är det icke existerande. Tomheten. Men hur kan något som inte finns ta upp sådan stor plats? Förklara det för mig och jag ska kyssa er ändlöst. Om intet finns, och vi finns, är vi då en del av intet? Allt kanske är ett stort flytande med varken materiellt eller andligt innehåll. Vi kanske bara är, precis som intet bara är, precis som normer och stenar och små lövträd. Varken mer eller mindre, starkare eller svagare. Kategorier är eventuellt bara en människas bristfält. Ett sätt att förenkla för att kunna sortera för att över huvudtagen kunna begripa! Dessa nedskrivna rader är ytterligare bara ett sätt att förenkla mina tankar och hälften radas aldrig upp precis som hälften uppfinns i flödet. Ingen sanning och inget dåligt skämt. Det bara råkar ”vara”.Hur det är och vad det är spelar inte så stor roll. Det som uppkommer är. Om jag tror på månskepp under jorden så ÄR dem om så bara i en tanke. Om jag tror att du ska förtära ett lamm imorgon så ÄR det. Det jag ser objektivt framför mig är precis som mina tankar är. Vad som sker mellan någon slags verklighet och vårat medvetande har vi ingen tillgång till att få snoka runt i. Jag skulle nog säga att det är min största brist. Människans. Jag vill uppfinna nya ögon som kan låsa upp det vi ännu inte upplevt. Rädda mig från mitt medvetande du själsfyllda varelse, och få mig glömma allt jag precis visat dig.
Det otydliga skrämmer. Det övertydliga; likaså.
Mycket bra skrivet, honey.
SvaraRaderaOch tack för kommentaren :)