Hur kan jag existera på ett fungerande vis när jag inte vet vad existensen i sig självt är? Så som jag ser det går det varken att greppa eller se, om ens känna. Mitt synfält rörde sig, ljuden sjöng i mina öron och beröringarna rös till mellan andetagen. Men det är nu bara nedkrympt till ett minne. Det känns motsägelsefullt nog som jag tappat alla känslor. De enda som nu rör mitt inre är tomhetens skal som får stå pall för filosofiskt utsvävande dilemman. De kossas i en hjärna som jag är oviss inför om jag äger. Terapeuterna har jag tappat greppet om då jag över huvud taget inte vet vad de talar om, om de ens vet det själva. Denna slitstarka övertalan om hoppet, som om det på något vis vore en real bild av det sanningsvävda. Nedklankningen på pessimismen. Pessimisten självt. Enligt dessa människor är dessa tankebanor endast en feltagande väg för den alltid genuint goda människan, som om det i sin tur alls fanns ondska och godhet (men det vill de såklart inte erkänna för sig själva och a