Undermedvetna rundgångar. Något inre som leker borttappat, precis som om jag inte vore hel. Men vad spelar det för roll i ett livsland där det inte ses som acceptabelt att vara på riktigt olycklig. Där alla har sina problem men är i grund och botten lyckliga, eller i varje fall funna i ett tillstång där det ekar "what the hell, I can do this". Men vad händer när man inte kan längre, när väggarna spelar en spratt och man ser sitt liv passera i revy. Alla handlingar, alla ofärdiga tankar, som trots timmvävda tankebanor, kommer sluta upp som lika ofärdiga. Frågor det inte finns svar på. Jag vill ramla in på det okända, vara vilsen och hitta mig själv igen för att sedan slungas ut igen och sådär får det hålla på. Jag är så trött på rutiner, dagar som flätas in i varandra. Alla tomma ansikten som får mig vilja slå in dem mot väggar och ge dem ett wake up call. Eller kanske är det just vad jag själv behöver just nu. Sluta vara så förbannat bortskämd och otillfredställd med livet. Medicinerna har jag lagt av med, har tappa tron. De enda jag använder är de som ska hjälpa mig tillfälligt. Jag tar knappt de heller. Jag vill inte slå väggar mellan korridorer i ett knarkat tillstånd. Jag vill ingenting.
Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar