Elvreus

Få mig på fötter igen jag flyger bara omkring i ett rum fyllt av små fjärillar på obestämd tidsform. Jag är oklar och har lyster i ögonen likt rummet utan väggar. Rötterna i jorden sprakar upp ur jordgränder upp igenom mitt lägenhetsgolv prydda av stjärnor. Du ropar mitt namn men jag kan varken höra eller se för jag är i soffan och andas utanför kroppen. Har samlag med djävulen fast jag bara skrattar opersonligt och med flackande blick. Vinden skrämmer livet ur mig och jag tror jag dog på riktigt med en tröja full av metall som kyler. Lever det gör jag också men det ska vi inte alls tala om för då kanske trollen kommer och hemsöker mig igen som alla andra psykotiska dagar, kvällar, nätter, dåtider, nutida fossila. Bergen ekar i världen när benen är lika långa som eiffeltornet. Faller omkring likt harkrankar som tappat balansen i stormen. Kräks upp mitt kön och trycker ned det med foten till skalbaggarna. Nu kan Lucifer leta kurragömma. Ibland bor jag i ett hus med massa katter, ung

Jag såg det i dina ögon. Igenom bara blicken, hur det hamrade och kantstötte sig mellan verktyg och hjärtledande hjärntrådar. Det verksamma utsvävande i emotionella mot uträknade logiska självklara. Du står där med bjå jeans och vidöppna världsfönster med blank yta, rakt in i mig. Och just i denna millisekund förstår jag att själen är något som bara måste finnas sådär öppet o rakt på som nu. För jag känner den som nära inpå demoniskt ondskekrypande invecklat, samtidigt som det ligger något ovisst moln av tindrande stjärnglimmer över. Har svårt att placera känslan, men något mer intensivt än detta har aldrig  hänt. Aldrig jag. Hamnar i någon slags trans och visst var det kanske försvarsmekanismerna som sa ifrån sig omvärlden i Freuds värld, när jag stod där som ett fån utan några egentliga ord att kasta. Kanske var det bara hjärtat som slog för hårt. Vi delar inte upp disken i ettan mera, bor inte i samma stad. Sex månader, ett halvår och ett tjugondels decenium av förakt mot vara