Brytpunkter

Få mig på fötter igen jag flyger bara omkring i ett rum fyllt av små fjärillar på obestämd tidsform. Jag är oklar och har lyster i ögonen likt rummet utan väggar. Rötterna i jorden sprakar upp ur jordgränder upp igenom mitt lägenhetsgolv prydda av stjärnor. Du ropar mitt namn men jag kan varken höra eller se för jag är i soffan och andas utanför kroppen. Har samlag med djävulen fast jag bara skrattar opersonligt och med flackande blick. Vinden skrämmer livet ur mig och jag tror jag dog på riktigt med en tröja full av metall som kyler. Lever det gör jag också men det ska vi inte alls tala om för då kanske trollen kommer och hemsöker mig igen som alla andra psykotiska dagar, kvällar, nätter, dåtider, nutida fossila. Bergen ekar i världen när benen är lika långa som eiffeltornet. Faller omkring likt harkrankar som tappat balansen i stormen. Kräks upp mitt kön och trycker ned det med foten till skalbaggarna. Nu kan Lucifer leta kurragömma.

Ibland bor jag i ett hus med massa katter, ungefär två tusen styckna för har inte räknat alls bara med ögonen. Bär en lång klänning som är svart med grått hår ända ner till andra sidan jordklotet. Där är det alltid ögon på väggarna och där bor jag endast en gång om året när jag känner mig som mest på utsidan huden. En stor komet springer rakt emot jorden och alla dör förutom yngel svarta som pärlor i bäckarna. Koben smiter för sitt liv utan resultat och egentligen borde vi gråta åt det men vi är redan utrotade och har därför inget att gråta igenom som organ och tankar. Fast tankar lever nog ändå på samma vis på annat håll. Vetskapen är abstrakt och abstrakt är nu vetenskap. Kom på skattjakt med mig, jag letar lite utanför ozonlagret efter dig för du är inte här alls om ens på låtsas.