Elvreus

Handen som snirklar sig runt kaffekoppen är surrealistiskt utdragen. Rösterna lägger sig som en hinna och uppfattas i hela rummet. Musiken är världskroppen. Jag befinner mig i ständigt nytt utvecklade dimensioner där en ny fysik är tillgänglig och jag är alltet. Jag är fysiken. Formar träden utanför till lila, bubbligt snirkliga. Jag låter dem växa ut i hela världen. Små stigar förvandlas till regnbågsfärgade åar där tre små flickor vandrar på stället. Bildar stjärnhimmel på avstånd som drar emot mig och faller som glitter framför mina ögon. När allt är tillkrokat till det jag trodde var det yttersta, vrider sig hjärnan tusen varv till och det känns som den ska gå sönder. Blir nästan säker på det. Finner plötsligt ett rött lysande ägg framför mig, den kläcks till en himmelsk röst som om änglalik. Ut kommer en drake som reser sig likt Phoenix fågel. Nu vet jag att mitt inre är i frid. Allt börjar komma tillbaka och jag vandrar runt i rummet. Drar upp rullgardinen och där yppar sig en bl

Orden leker mellan fingrarna och jag skrattar frenetiskt. Skjuter vackra, spinnande trollformler likt spjut mot människor som andas tristess. Blixtrar moder-jordiskt. Jag äger alla färger och ser detaljer klart som om förstorat gånger hundra. Drogfritt livsspritt. Den glödande bollen på himlavalvet riktar bländande ljuspilar som tar mig en decimeter över marken. Därpå flyter jag runt omkring i energidanser med skutt och kullerbyttor. Tar små dagsturer till himlen och över molnen, simmar med stora famntag och det går på en kvart ungefär.  Det är fullpackat med såpbubblor där jag bor, de skiftar i regnbågens alla färger och spräcker lätt vid nästippen och fingerspetsarna, smittar små mysiga skratt. Jag tror bestämmt det kommer inifrån, spred sig som en liten underbar smitta, accelererade när jag började älska mig själv. Då jag kunde älska någon annan på riktigt, två i en och vi flöt ihop sådär magiskt som bara i sagor. Energiflöde som skjuter upp i rymd