Handen som snirklar sig runt kaffekoppen är surrealistiskt utdragen. Rösterna lägger sig som en hinna och uppfattas i hela rummet. Musiken är världskroppen. Jag befinner mig i ständigt nytt utvecklade dimensioner där en ny fysik är tillgänglig och jag är alltet. Jag är fysiken. Formar träden utanför till lila, bubbligt snirkliga. Jag låter dem växa ut i hela världen. Små stigar förvandlas till regnbågsfärgade åar där tre små flickor vandrar på stället. Bildar stjärnhimmel på avstånd som drar emot mig och faller som glitter framför mina ögon. När allt är tillkrokat till det jag trodde var det yttersta, vrider sig hjärnan tusen varv till och det känns som den ska gå sönder. Blir nästan säker på det. Finner plötsligt ett rött lysande ägg framför mig, den kläcks till en himmelsk röst som om änglalik. Ut kommer en drake som reser sig likt Phoenix fågel. Nu vet jag att mitt inre är i frid. Allt börjar komma tillbaka och jag vandrar runt i rummet. Drar upp rullgardinen och där yppar sig en blodröd morgonsky, min första morgon som nyfödd. Tårarna sjunker längs kinderna sådär som Alice i underlandet dränks i saltbad. Känslorna är övermäktiga och de accelererar in i själen och drar med sig ut de små oljeklumparna som länge dragit ned mig. När allt är över kommer lugnet. Jag leker med små energibollar som bränner mig ibland. Min själ är lätt och varje andetag är orgasmiskt. Jag är vit. Jag är
Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar