Elvreus

Konsten av hjärtekras är att inte kunna dela med sig av friheten och glädjerusens kosmiska kraft. Att se sin mest älskade varelse sitta i en järnsmidd bur och inte kunna ta sig ut. Sitta fast som om han också smidd till marken. Säger till och skriker rakt ur mig: buren är en illusion och den finns inte om du inte vill att den ska finnas! Skriker, verkligen. Men orden smiter inte in i örontrummorna och det blir bara en stor och omöjlig labyrint som tappar bort sig i luften mellan oss, där förvandlas orden och deformeras till olustiga uttalanden som inte förstår olycka. Men tro mig, jag om någon vet allt om att sitta fast och äta en romantisk middag för två med djävulen. Att ge den all energi tills att själv lämnas kvar utan någon energi alls. För det är inget utbyte, inget flöde som eggas upp till skyarna. Endast en utsugande kraft som lämnar kvar ett sönderkrossat skelettskal som ligger och lider i långgräs där inte en levande varelse kan se dig. Du är för långt bort från deras verklig

Kronan som kryper in i hennes rufsiga hår är av uthackad safir. Ett stycke. Den är hennes inkörsport till dimensionerna. Häxans De ansiktes prydnader, juveler, stirrar med metallisk dynamik rakt in i dig och tillbaka. En spegelblank bild av dig själv och du blir henne utan att ditt du hinner reagera i blixt. Det löper svarta ormliknande sträck längs hennes tunna kropp. De rör sig i månens vibrationer i cyklar och cent. Kristaller omfamnar hennes hem, och jag är hon. Du är Kvinna. Tid är något du ser på klockan, känner du den så stämmer den inte alls överens. Den är inte rak. Du är böjlig likaså liksom du är världen med. Böj den du häxa, kroka världen med dina händer och den är din

Om världens mönster är kaos, är jag dess spegel. Om du kikar in i mina världsfönster som glimmar mot himlakroppar, hittar du lugnet som bryts för att åter lugnet finna. Om lugnet endast fanns skulle jag glömma hur lugnet i sig självt tog sig. Brytpunkterna är mitt livs orgasm. Försöker pendla mycket men inte längre ned på djupet. Spiraler ner i dunklet får mig inte att minnas ljuset mer. Det ligger redan på min näthinna mer än psyket förmår att orka med. Det är redan uppenbarat. Spiralerna mot stjärnbollarnas mitt tänker jag dock aldrig förhindra. Hon som lever uppe i det blå, i förnekelse, i galenskap, undersökte livet och kom till en slutsats.