Skärrat omloppsflöde

Konsten av hjärtekras är att inte kunna dela med sig av friheten och glädjerusens kosmiska kraft. Att se sin mest älskade varelse sitta i en järnsmidd bur och inte kunna ta sig ut. Sitta fast som om han också smidd till marken. Säger till och skriker rakt ur mig: buren är en illusion och den finns inte om du inte vill att den ska finnas! Skriker, verkligen. Men orden smiter inte in i örontrummorna och det blir bara en stor och omöjlig labyrint som tappar bort sig i luften mellan oss, där förvandlas orden och deformeras till olustiga uttalanden som inte förstår olycka. Men tro mig, jag om någon vet allt om att sitta fast och äta en romantisk middag för två med djävulen. Att ge den all energi tills att själv lämnas kvar utan någon energi alls. För det är inget utbyte, inget flöde som eggas upp till skyarna. Endast en utsugande kraft som lämnar kvar ett sönderkrossat skelettskal som ligger och lider i långgräs där inte en levande varelse kan se dig. Du är för långt bort från deras verklighet. Där kan de utsugande greppa taget ännu hårdare med järnklor kring din nacke då åtminstone dom ser ditt sanna jag.

Jag vet nu att dessa ondskefulla krafter inte är något som attackerat mig, de var inuti mig och jag hade påverkan på dom. Jag valde att inte identifiera mig på det viset längre. Alla människor runt om mig är mina spegelbilder och alla kan vrida sig åt olika håll precis som jag, jag förstår alla och alla förstår mig. För precis så är det. Jag sjönk till botten så hårt att jag ville tortera alla människor omkring mig, våldta alla små lyckoleende dårar. Dra kniven in till min hjärterot och vrida om tiotusentals gånger eller i evighet. Efter det blev allt bara ett enfärgat lidande tills jag inte kunde sjunka längre alls. Där väcktes en sista gnista av ilska inuti mig. Av denna ilska skulle jag nu bli lycklig och verkligen försöka, med anledning att bevisa för mig själv att något sådant inte kunde existera så jag äntligen kunde ta livet av mig. Jag ska väl bli glad som fan nu så alla andra blir sådär jävla skitglada och slipper bry sig längre!!!

Där fastnade jag och har inte velat dra mig ut. Att egga åt det hållet är det mest vackra jag upplevt. En ny verklighet där inget kan slå mig till misshandel. Att stolt och starkt våga le. Att gilla det. Att se allt ur en helt ny lins, vackra små ting kransar mig ständigt. Verkligheten är aldrig på ett visst vis; att rikta ögonen åt det onda och inuti krokande är inte mer sanningsrätt än att se det vackra i allt. Du har alltid friheten att kunna välja din verklighet exakt som du vill. Den är flytande, ta tag i strömmen och forma den till drogstarkt magiskt.

Om du bara ville se. Kunde höra alls. Greppa min hand och låta dig flyta med i nya strömmar