Elvreus

Ord väser inuti kraniets korridorer på fyrkantiga villkor. Förvandlats med tiden till något efterlängtat, tydligen tre-enigt ihopsurrat, ofrivilligt. Minst sagt påtvingat. Jag vill inte vistas på planeten jorden med mekanisk armatur och jag vill inte existera alls. Bara rusa, springa med hela färgpaletten i stafett med glitter och ljus. Men sagan slutar alltid, och nå fan ska det alltid till med en twist för att skapa dramatik och spänning. Jag söker inte längre dessa förmågor, förbannelser. Jag vill vara oavbrutet klar. Färdig. Är man död då?

Jag betraktar kalejdoskopiskt. Färgglad systematik som blommar upp en ljuskälla i själen och jag gråter. Inte vet jag varför, i varje fall inte så du förstår. Men å andra sidan, vad gör? Känslor vet du nog ett hum om och då kan jag därmed glasklart säga att det kom ifrån djupa sorgvisor och livsspirande glädjerus. Allt detta efter kärlekens mest utvunna förmågor. Jag försökte styra dem, kontrollera. Det var visst stora steg i fel riktning mot norr och ilande hacka tänder-kyla, händer mellan låren. För visst är kärlekskrafter stora, enorma, fast att greppa dess händer blir onekligen annat än luftslott och stoft som rinner ut ur världen. Jag har tröttnat på att leta kurragömma med våra kompatibla sidor, din och min. Där vi var oövervinneliga hela helheten, rena rama världen Det sög livet ur mig och antagligen dig med. Inte vårt fel, det bara tedde sig så. Sanningen. Men vem fan vill ha samma ständiga sanning snurrandes på en vinylskiva som repar sig. Bränner upp den i eldvatten och bö