Elvreus

https://soundcloud.com/elvreus/himlavalva-kalla-med-trumpet Jag vill tro att en värld är möjlig där människor ärligt och naket ser in i varandras ögon, går in på djupet och vågar titta med hela hjärtat  vidgavlat utan dörrar med mest ovalt skurna valv  Råa elektriciteter  Där drivkraften i människan inte längre bottnar i en panikartad tomhet, utan är naturligt igångvriden likt det knirrande ljudet av värmens tidur  Tidlöst och rastlöst  Så aldrig av skyldighet fortsätta, utan av viljan,  Att vilja leva  Och sedan att vilja älska livet. Precis så  Och däremellan svingas slöjor av glittertunna material som stjärnor runt våra kroppar  Där vi istället för att se öppningar i hat och rädsla som åter ska ta ner oss till fördärvets avgrund,  Fokuserar på vad den har givit annat än ogivna stilla lekar. Okuperat syniskt studerat  Jag vill tro att en värld är möjlig där du är tillåten  Att få vilja blanda dig  Att få slänga sig ut i ett oändligt kosmos  Och bli din kärlek till dig själv 

(Förr) Små svarta stolpar var uppradade längs en evighetsburen gata. Den hade till uppgift att utrota älvstoft på konstant basis. På den vandrade jag och däri fann jag mig själv, trodde mig på snudd hitta en heldresserad identitet i kamouflage (bakom ett egentligt jag som grät, inte genom ögon, men någonstans i såret långt bak. Någon jävel kastade i mer salt för var år.) Den klädde mig fick jag för mig. Jag visste då inte alls vad det innebar med älvstoft på vägen då ett sådant begrepp som det och dess like aldrig förhållit sig inom den verklighetsbaserade rymden. Inte sedan små-knubbiga ben av barnalyster smetade ut gräset i lekar om gröna gubbar med en bästa vän. Men det var ju bara illusion, och barn är dumma det vet ju alla. Förr skrattade vi ihop, sen hatade vi världen tillsammans. Nollor och ettor. Starka oavsett. Slogs gjorde jag, hela tiden. Var arg på samhället och mig själv, resten var jag livrädd  inför. Sprang och gömde mig bakom dörrkarmar och andades hundra andetag i