Änglaspår - Angel dust

(Förr)

Små svarta stolpar var uppradade längs en evighetsburen gata. Den hade till uppgift att utrota älvstoft på konstant basis. På den vandrade jag och däri fann jag mig själv, trodde mig på snudd hitta en heldresserad identitet i kamouflage (bakom ett egentligt jag som grät, inte genom ögon, men någonstans i såret långt bak. Någon jävel kastade i mer salt för var år.) Den klädde mig fick jag för mig. Jag visste då inte alls vad det innebar med älvstoft på vägen då ett sådant begrepp som det och dess like aldrig förhållit sig inom den verklighetsbaserade rymden. Inte sedan små-knubbiga ben av barnalyster smetade ut gräset i lekar om gröna gubbar med en bästa vän. Men det var ju bara illusion, och barn är dumma det vet ju alla. Förr skrattade vi ihop, sen hatade vi världen tillsammans. Nollor och ettor. Starka oavsett. Slogs gjorde jag, hela tiden. Var arg på samhället och mig själv, resten var jag livrädd inför. Sprang och gömde mig bakom dörrkarmar och andades hundra andetag i sekunden vid bara blotta tanken på att någon skulle behöva andas in min bedrövliga existens. Vad var jag så skraj för? Huden kanske föll av. Vildvittror kanske rev ut blodet på dem. Kanske mig med. Blodet flyter, och det gjorde det. Drog rakbladet som på mani. Förakt var nyckelordet, fast någon nyckel var det då inte att tala om då den endast stängde dörrar. Slutna rum. Gjorde mig hemmastadd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden. Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis so

Läs mer

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.

Läs mer

Poserar

Google Maps har en sökmotor inuti mitt huvud - designad enbart för att finna mitt lugn i en så hysterisk anda som möjligt. Till stjärnornas dyrkan var jag smålycklig över att det var ute med mig, liksom kär i den nyfunna skatten. Hade uppfunnit mitt egna guld där den kemiska uppbyggnaden baserades på mina många bokstäver, texter som enbart traskade nedgånget i källartrappor. Som den tonåring jag faktiskt var hittade jag ingen att diskutera de djupare tonerna med, basen som bultade i hjärtat byttes ut - ebbade över till en rundgång som varvade om samma låttexter. Någon hade funnit min repeat knapp och pressat ned den med svart materia. När de vuxna inte hade fallenhet att diskutera de fenomen som jag själv inte kunde komma under fund med – då förvandlades svärtan till min egen att bära runt på. Med svaga armar var det snabbt slut på mjölksyran, skakade och tappade fattningen. Kände mig kriminell över tankebanorna i mitt huvud, mina mörka och stora frågor som nu blivit bannlysta att t

Läs mer

Elvreus

Leta i den här bloggen