Tuggummit poppade. Rosa små moln av kletig explosion fick mig snart in på ORDET. Vaknade ur drömmen och hade ordet vilandes på tungan som tyngdlöst svävade sig ifrån mig. Tog ett ordentligt grepp i syreluften med svaret i min handflata. Som en bomb av frågor svaret förde med sig var jag tvungen att knåda liv i hjärnrötterna. Min hjärna har suttit upptagen på telefon med sig själv ett tag. Fnissig och med de där blossande kinderna fann jag henne en aning ofokuserad. Jag var i stort behov av hennes assistans, men vem kan klandra henne.
Berättelser om små djur som kan tala med vokabulär intelligens. Mytologiska sagor. Identifierar mig lite mer klädsamt i atmosfären när jag talar med mig själv. Det är fruktansvärt vackert och melankolisk likt känslan av likvaka. Där saker och ting inte uppträder som publiken väntat sig (både positivt eller negativt) i en realistisk mening. Realistisk. Tvists-enig benbit frestar en hund liksom jag. Blev att skaka en aning radikalt. Jag såg min tunna hand nå gränsen som går mellan overklighet och verklighet. Är medveten hur de bådadera väver samman mitt absoluta patos. Eka fiskskålen. Som pingisbollar pendlandes i viktlöshet, löstaktigt och svårklätt blir termerna olösligt lösdrivna.
Kärlek är det rikaste av dialekter Livet är en lång monolog
Kommentarer
Skicka en kommentar