Elvreus

Jag ligger och tänker på magi. Stilla i natten är jag tillfreds med mystik och stjärnbilder på himlens duk. Det är inte kastat eller fångat med ensam kraft som väljer. Du är på riktig till den grad jag finner orealistisk. För mig är du evigt liv. Vintertid med sommarblom

Den röda tråden löper rakt igenom hela livet. Den har inget slut för mig då jag inte upplevt det, jag vet bara att den tagit vid. Jag ser allt som kapitel i en ständigt bläddrande bok. Kruxet med dessa kapitel blir dock att de tycks ta ny form och bli till helt nya kapitel eftersom fokuset bytt lins.. Förgreningar i intellektet. Vägarna på jorden snirklar sig överdrivet svåra att hålla reda på. För mig är det en omöjlig uppgift. Jag finner inget syfte att alls försöka träna mig till att under samma sittning kunna rabbla dess figur . Jag tar mycket hellre en genväg (för mig rätt väg) som visar mig att allt krokigt går runt och visst har jag rätt att ifrågasätta om vägarna verkligen går runt i slutet, vilket jag antagligen kommer göra om jag inte fullt ut upplever historian som värdefull.  Alla har vi väl ändå rätt? Filosofi är min tro och vetenskap sammanflätad. Inte fulländad förklaring för alla, men sedan talar vi alla olika språk. Samma språk. Magneter drar sig till och ifrån v

Vi är alla alltid äldre än igår. Säg mig; hur kommer det sig då att människor växer ifrån varandra? Kanske blir mellanskillnaden för stor då vi slutar att utvecklas i samma takt. Tid rör sig trots allt endast framåt. Det är åtminstone så jag blivit lärd med pekpinne mot svart tavla. Vore det då inte mer ädelt att vänta in varandra än att vända ryggen till? Vi bör då allesammans faktiskt veta var vår avståndskamrat infinner sig! Jag menar tänk på det, om tiden nu är enkelspårig; från bakåt till framåt, har vi alltså alla infunnit oss på den felande punkten. Eller helt enkelt där denne går emot eller vandrar sakta gentemot den egna placeringen. Och har vi inte varit där, är det kanske du självt som ska inväntas då du då i fråga inte trätt in i situationen och därmed fått perspektiv. Det är kanske i den tvisten det uppstår onödiga adjön. Vem ska vänta på vem? Samt vem orkar springa utan att få sin värdighet bortsköljd? Jag tror det i slutändan handlar om just det; viljan. Viljan och