Fortsätt till huvudinnehåll

Lapande tungor




Vi är alla alltid äldre än igår. Säg mig; hur kommer det sig då att människor växer ifrån varandra? Kanske blir mellanskillnaden för stor då vi slutar att utvecklas i samma takt. Tid rör sig trots allt endast framåt. Det är åtminstone så jag blivit lärd med pekpinne mot svart tavla. Vore det då inte mer ädelt att vänta in varandra än att vända ryggen till? Vi bör då allesammans faktiskt veta var vår avståndskamrat infinner sig! Jag menar tänk på det, om tiden nu är enkelspårig; från bakåt till framåt, har vi alltså alla infunnit oss på den felande punkten. Eller helt enkelt där denne går emot eller vandrar sakta gentemot den egna placeringen. Och har vi inte varit där, är det kanske du självt som ska inväntas då du då i fråga inte trätt in i situationen och därmed fått perspektiv. Det är kanske i den tvisten det uppstår onödiga adjön. Vem ska vänta på vem? Samt vem orkar springa utan att få sin värdighet bortsköljd? Jag tror det i slutändan handlar om just det; viljan. Viljan och väntan. Våga tro att den andre gör sitt bästa och har rätt omdöme. Tilltro.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis so
Skicka en kommentar
Läs mer

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
2 kommentarer
Läs mer

Poserar

Google Maps har en sökmotor inuti mitt huvud - designad enbart för att finna mitt lugn i en så hysterisk anda som möjligt. Till stjärnornas dyrkan var jag smålycklig över att det var ute med mig, liksom kär i den nyfunna skatten. Hade uppfunnit mitt egna guld där den kemiska uppbyggnaden baserades på mina många bokstäver, texter som enbart traskade nedgånget i källartrappor. Som den tonåring jag faktiskt var hittade jag ingen att diskutera de djupare tonerna med, basen som bultade i hjärtat byttes ut - ebbade över till en rundgång som varvade om samma låttexter. Någon hade funnit min repeat knapp och pressat ned den med svart materia. När de vuxna inte hade fallenhet att diskutera de fenomen som jag själv inte kunde komma under fund med – då förvandlades svärtan till min egen att bära runt på. Med svaga armar var det snabbt slut på mjölksyran, skakade och tappade fattningen. Kände mig kriminell över tankebanorna i mitt huvud, mina mörka och stora frågor som nu blivit bannlysta att t
Skicka en kommentar
Läs mer