Vi är alla alltid äldre än igår. Säg mig; hur kommer det sig då att människor växer ifrån varandra? Kanske blir mellanskillnaden för stor då vi slutar att utvecklas i samma takt. Tid rör sig trots allt endast framåt. Det är åtminstone så jag blivit lärd med pekpinne mot svart tavla. Vore det då inte mer ädelt att vänta in varandra än att vända ryggen till? Vi bör då allesammans faktiskt veta var vår avståndskamrat infinner sig! Jag menar tänk på det, om tiden nu är enkelspårig; från bakåt till framåt, har vi alltså alla infunnit oss på den felande punkten. Eller helt enkelt där denne går emot eller vandrar sakta gentemot den egna placeringen. Och har vi inte varit där, är det kanske du självt som ska inväntas då du då i fråga inte trätt in i situationen och därmed fått perspektiv. Det är kanske i den tvisten det uppstår onödiga adjön. Vem ska vänta på vem? Samt vem orkar springa utan att få sin värdighet bortsköljd? Jag tror det i slutändan handlar om just det; viljan. Viljan och väntan. Våga tro att den andre gör sitt bästa och har rätt omdöme. Tilltro.
Kommentarer
Skicka en kommentar