Fortsätt till huvudinnehåll

En massa fönster







Hon såg förvrängt fånig ut tänkte jag. Lutad i nittio grader hade skosulorna låtit henne tippa över och förvandlas till en triangelform av människa. Hon var vid tionde anblicken fortfarande mindre person än vad hon var ett mätverktyg för något jag inte kunde förstå mig på. På på asfalten utanför mitt köksfönster stod hon alltså med lutande drag. Fick mig att tvivla på framtiden inom antingen världen; eller den i mitt huvud. Vi hade samspelat utan oddsen på vår sida i grumligt lågvatten där vi då och då stött på bländande mörtar. Kommunikationen skulle komma att bli ett problem. Eventuellt är det bara jag som börjar komma till åren och ser de minsta spektakel som alienerade smittor. 

Hon hade ögon som drömde sig så långt bort bak i kraniet att hon nog måste stretchat ögonmusklerna för att vara kapabel. Antagligen vet jag inte hälften av hennes situation, kanske hittat sjöjungfrur i havet av sitt medvetande och dylikt. Extremsnorklar så det bara tjuter i öronsnäckorna. Om det inte skulle vara det så vet jag inte vad. Ville hon bli ett med vibrationer och hetta illa kvickt kanske? Leka vulkanutbrott efter bästa förmåga för att hitta en ventil till själen. Den teorin låter inte så orimlig vid närmre eftertanke. Drastiska impulser kräver åtminstånde hälften så drastiska åtgärder i ångestens ormtjusning och jag kan inte känna att alla dragit sitt strå till stacken för att förhindra lidande. Jo, där ljög jag allt så jag tog i. Ljuset behöver mörkret utan undantag tänker jag mig. Liksom magneter och poler. Den där yttre världen känns som en liten pjäs som översätter språket i mitt sinne. 

Stapplande rör jag mig som en fors nedför trappnedgången. Kämpar upp dörren i all iver där jag springer rakt ut och förbi den underliga kvinnotriangeln. Om jag skulle ta en passbild i detta nu hade det synts att jag inte alls har tid för något sådant. Håret och hastigheten hade legat som en tjock smet framför ansiktet av äventyrslystnad. Kommer förmodligen inte kunna identifiera mig själv med den personen imorgon oavsett, så varför skulle någon annan kunna det?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodlige...

Berätta inte

Här finns alla möjliga djur att tillgå. Kråkor, korpar, vita tigrar, pantrar, huskatter (orangea och svarta) och ugglor. Tror jag fick med alla de största. Huskatter i alla former och ugglor, får mig att dö. Ur drömmarna alltså. Jag talar bara i drömtema och tänker i metaforer. Det är min verklighet. Ett jädra chiffer måste jag säga. Blir trött i lederna utav nyckelhål hit och dit. Dö/vakna/dö/vakna. Det är omöjligt att dö. Jag har ingen lust med att ta mitt liv eller så. Jag tycker väldigt mycket extremt om att leva nu för tiden. Bara lite skrämmande att det aldrig skulle ta slut någonsin i evighet precis som universum är uppbyggt. Men antar att man bara tappar minnet. Kanske samma sak? Godnatt nu ska jag sova