Båda händerna slog in i barkträdet medan huvudet föll mellan dem. Tungt som tio kilo järn dinglar det nu stumt och jag står kvar. Det finns ingen mening längre, jag försöker så gott det bara går att pressa fram en sådan. Tar i från rötterna men bladen vissnar då bara mer. Alla där hemma talar så gott om det goda, hur viktigt det är att jag håller mig till just det riket. Det onda och dåliga talar de däremot inte alls mycket om. Hemlighetsstämplat och sammanslutet med sigill. Det dröjer inte långt nu innan jag ger upp den här kampen som inte leder någon stans. Slutar simma motströms och absorberas av kraften som ödet tilldelat mig. Den är stark och jag känner det i varje litet kroppsligt skrymsle, hur jag behöver falla ner i framstupat sidoläge och andas ett slag. Det själsliga blir fysiskt och jag får en helhet av tomhet. Paradoxalt. Det är det ultimata lidandet jag befinner mig i. Solnedgången dog permanent framför mina ögon. Alla de andra i byn ser den stiga upp och åter igen åter. F