Blodkrafter

Båda händerna slog in i barkträdet medan huvudet föll mellan dem. Tungt som tio kilo järn dinglar det nu stumt och jag står kvar. Det finns ingen mening längre, jag försöker så gott det bara går att pressa fram en sådan. Tar i från rötterna men bladen vissnar då bara mer. Alla där hemma talar så gott om det goda, hur viktigt det är att jag håller mig till just det riket. Det onda och dåliga talar de däremot inte alls mycket om. Hemlighetsstämplat och sammanslutet med sigill. Det dröjer inte långt nu innan jag ger upp den här kampen som inte leder någon stans. Slutar simma motströms och absorberas av kraften som ödet tilldelat mig. Den är stark och jag känner det i varje litet kroppsligt skrymsle, hur jag behöver falla ner i framstupat sidoläge och andas ett slag. Det själsliga blir fysiskt och jag får en helhet av tomhet. Paradoxalt. Det är det ultimata lidandet jag befinner mig i. Solnedgången dog permanent framför mina ögon. Alla de andra i byn ser den stiga upp och åter igen åter. För tillfället går jag balansgång med deras behov tippande till höger, och min värdighet gungandes åt vänster. Min vision, den om att prisas högre i svärtans ögon är inte en målmedvetenhet som går hem där hemma, nej tvärtom så bankar de med knytnävarna i hysteri. Skriker sig in i pansardräkter som automatiskt ska bringa en maktposition. De får då bara makt över min förvirring och låtsasspelar som stödkrage, som om jag på något sätt vore trasig i stommen. Alla blir dock inte till förgrymmat rabiessmittade odjur. Nej, det finns en andra version jag blivit bemött av minst lika många gånger till antal. De är istället nedstämda och tystlåtna, går med skrapande sandaler i gruset eller stirrar bedjande rakt igenom mig. Känns som att ligga på en sträckbänk med tiden som verktyg. Vet inte vilka som beter sig mest illa.
Skammen växer i mig utan att jag fått en förklaring till varför, jag ska på något underligt vis ändras utefter deras protokoll. Att jag är inknuffad i min egen livsbubbla tycks inte alls beröra dem, nej de tittar på mig nedlåtande och suktar efter att få styra mig som en docka utan vingar. Varför skulle någon veta mer än den andre undrar jag. Det spelar ingen roll hur mycket de påstår att de faktiskt bryr sig om mig. Motsatsen bevisas i mitt tycke när de känner sig hotade av min vädrade åsikt. Att de vågar kalla sig människor när de inte tror på mina mål. De vill inte alls sätta sig in i det, min situation. Istället suktar de efter att byta plats med min offerroll. En trofé av girigt gift. Om någon skulle stå vid min sida oavsett viljekraftens väderstreck på min kompass, ja då hade det förmodligen känts bättre. Men vad vet jag , kanske är jag förövaren. En elak människa som inte vet bättre. Jag kommer ingen vart mellan de två polerna. Inget känns inbrottssäkert. Det är här ini som paniken uppnår resa sig till nya dimensioner. Det är inte ett romantiskt mörker längre. Numer härjar paniken som en spindel utmed hela kött-kostymen. River och skriker mig till vanvett. Det är utan tvekan det mest hopplösa tillstånd jag någonsin behövt existera i. Vakuumpackad som en rymd i miniatyr. Ingen utväg syns då allt är disigt så som rivigt vävda regnmoln skulle sett ut. När panikslagen träffar mig rakt i magen, tappar jag både andan och balansen. Ingen väg ut eller in. Här är skammen så påtaglig att snaran är mig ovärdig. Fastnat i ett mellanrum. Hjälp