Jag
bemöttes av ett gällt skrik där örontrummorna skulle sättas på
prov. Det var tydligen jag som var den högljudda insåg jag några
etapper senare. Det var minst sagt märkligt då jag uppfattade
scenariot innan det kom till min uppfattningsförmåga – tills det
trängde sig innanför hjärnkaosets väggar. Ridån drogs undan och
tankeflimret gick på sin egen biopremiär. Efter att kortfilmen med
dålig kamera och dålig regi var över, det var då jag lade mig ned
på golvet för att ge upp. Hjärtat överdrev med sina miljoner
pumpslag som trängde ihop sig inom loppet av en minut. En minut som
varade i en evighet. Kroppen ger liksom inte med sig bara sådär,
jag antar att själen i bakgrunden är stark nog att hantera
impulsiva nederlag.
|
Ebbe och min fina Mattias |
Sinnes ro är ett mytologiskt tillstånd där mina
toppar och dalar tar övertaget, spänner fast mitt sökande med
läderremmar och gör mig till sin privata bitch. Det finns perioder
där jag tror att kontrollen är min kopplade pudel tills pälsen
smälter och kroppen under följer efter, allt bara rasar som
kemikalier ned genom asfalten. När jag tittar ned i hålet kan jag
se till jordens mitt, magma rör sig i stora fält och förgör allt
i sin väg. Det finns även något i mitten upprätthåller
energiflödet till det stora hela. Jag kan offra mina negativa
tillstånd för att upprätthålla min plats i världen. Kanske är
det så att jag behövs just precis så här så som jag blev och är. Godnatt och godmorgon - följ med mig på vägen av repetition så kan vi kan fylla i tomrummen med magi. ..
Kommentarer
Skicka en kommentar