Elvreus

Jag andas en kort stund i otakt, räcker ut tungan och smakar på rummet. Det är salt och sött på samma gång, fast egentligen är det bara tomt och jag hittar på allt eftersom tankar om aromer flyter igenom mitt huvud. Igenom persiennerna smyger det in solljus som inte syns, det skulle kunnat måla golven i zebraskinn och fått det osynliga under huden att glöda. Men nu är det natt och du ligger i ett annat rum och hittar på egna smaker till väggarna. Kanske glimtar du ut mot din fars stora gård där den lilla sjön i silverglitter bländar pupillerna till halva, och kanske är det sommar och grönt i dina träd. Men det hoppas jag inte. Inte alls. Inuti mig fanns svag bitterhet som nu accelererat till övermäktig, den slukar mig levande och syret hinner inte absorberas innan nästa inandning tagit vid. Jag njuter av din leda, livnär mig på den. Jag älskar dig mer än jag kan förstå, och du sitter på ljusblåa stolar i fredstempel. Jag kan dock inte förtränga din smuts som du skapat genom alla val, h

Jag går här längs mina slätter under timmar som inte finns. Ni säger att vägen är grön eller brun eller svart eller så, men jag vill att den ska vara rosa och hundaktig så den blir självfallet purpurfärgad. Hur jag än vänder och vrider blir det inte riktigt, och dina invändningar, omvändningar blir inte riktiga för inget är riktigt och inget är fel. Om jag talade om för dig att solen och månen inte existerar, eller att ingen människa kan vara människa eftersom människor, ja de existerar inte de heller, så skulle du kanske tro något galet om mig eller kanske inte. Men vem är du att reflektera när reflektioner bara kan bli fördomar? Vem är du att finnas till för dig själv eller någon annan? Vem är jag nu att reflektera och resonera när svar inte är vad jag egentligen söker. Vad jag möjligen söker är tidsfördriv, en utfyllnad i en påtvingad vardag, men det är å andra sidan bara något jag kokat ihop och resonerat fram, så någon sanning i det är väl knappast trolig att finna, vad nu i sin t