Jag andas en kort stund i otakt, räcker ut tungan och smakar på rummet. Det är salt och sött på samma gång, fast egentligen är det bara tomt och jag hittar på allt eftersom tankar om aromer flyter igenom mitt huvud. Igenom persiennerna smyger det in solljus som inte syns, det skulle kunnat måla golven i zebraskinn och fått det osynliga under huden att glöda. Men nu är det natt och du ligger i ett annat rum och hittar på egna smaker till väggarna. Kanske glimtar du ut mot din fars stora gård där den lilla sjön i silverglitter bländar pupillerna till halva, och kanske är det sommar och grönt i dina träd. Men det hoppas jag inte. Inte alls. Inuti mig fanns svag bitterhet som nu accelererat till övermäktig, den slukar mig levande och syret hinner inte absorberas innan nästa inandning tagit vid. Jag njuter av din leda, livnär mig på den. Jag älskar dig mer än jag kan förstå, och du sitter på ljusblåa stolar i fredstempel. Jag kan dock inte förtränga din smuts som du skapat genom alla val, hur du medvetet knipit lera mellan tår av ren njutning, hindrat en pulsåders vilda kamp om livet med ett blad vässat av lögner. Du gav mig livet och tog det sedan ifrån mig, som ett plåsterdrag med undantaget att den kortvariga smärtan tedde sig synonymt. Visst kan jag dansa med dig i olika långklänningar sådär klassiskt som vi vill ha det, med ljusa färger som lägger sig i hinnor mellan mark och himlavalv. Men det skulle vara självbedrägeri i en opartisk mening. Om du under mitt i den ljuvaste vals drog onda ögon inkastat i mina och rev mig till bitar i fall mot grönväxt mark, så skulle vi kanske handlat rättvist mot vår natur. Jag skulle tillbaka givit tårar och hämnd, precis som en dålig repris vi alltid älskar i onödan. Men visst är det så nära verkligheten vi kan komma, så overkligt svävande och materialistiskt korrekt. Perfekt. Kontrasterna gör oss till mästerverk målade med tankar. Jag i min dräkt av ormskinn som löper likt ondskefullt genom varje por. Du i din smutsigt rena skrud flätad med bländande passion och sadistiska hemligheter. Jag skriver osammanhängande meningar i blod på smutsigt badrumskakel när jag älskar med friheten att sluka varje delikatess av undergångens smörgåsbord. Det är en vackraste åskådning. Du lever nästan, för lite. Hoppar på korta ben och tittar några sekunder för länge åt väst. Kuskar runt på livet som om det vore evigt på något vis. Men för dig räknas varje sekund som gyllene och jag avundas dig. Du är min skatt och utan dig blir jag bara dimma. Girigheten som ofta kväver mig på dina guldmynt straffar sig gång på gång, men jag vill inte bli vattendroppar i partiklar, så jag lever nästan hos dig. Lite halvt om halvt. Synligt osynligt. Hälften dimma, hälften ögonträffad eftersom jag aldrig kan fatta raka beslut om livsviktiga avgöranden. På gränsen, mitt emellan. Lite för mycket åt vänster, sedan ramlar jag åt höger sådär radikalt mycket över gränsen som en själ kan sträcka sig. Förvirringen famlar i mörka rum och jag studsar runt i maktlöshet där känslorna spelar egna roller i en pjäs jag inte får medverka.
En skatt
Ett mörker
Men vi
lever. Synligt
En skatt
Ett mörker
Men vi
lever. Synligt
Du skriver så bra :)
SvaraRadera