Jag går här längs mina slätter under timmar som inte finns. Ni säger att vägen är grön eller brun eller svart eller så, men jag vill att den ska vara rosa och hundaktig så den blir självfallet purpurfärgad. Hur jag än vänder och vrider blir det inte riktigt, och dina invändningar, omvändningar blir inte riktiga för inget är riktigt och inget är fel. Om jag talade om för dig att solen och månen inte existerar, eller att ingen människa kan vara människa eftersom människor, ja de existerar inte de heller, så skulle du kanske tro något galet om mig eller kanske inte. Men vem är du att reflektera när reflektioner bara kan bli fördomar? Vem är du att finnas till för dig själv eller någon annan? Vem är jag nu att reflektera och resonera när svar inte är vad jag egentligen söker. Vad jag möjligen söker är tidsfördriv, en utfyllnad i en påtvingad vardag, men det är å andra sidan bara något jag kokat ihop och resonerat fram, så någon sanning i det är väl knappast trolig att finna, vad nu i sin tur sanning är. Om jag gick in djupsinnat för att rädda världen eller bygga ett slott av sandkorn skulle inte världen spela mer eller mindre roll för mig eller någon annan. Vad jag vet existerar är varken materiellt eller besjälat, det är inte heller tomrum eller svarta hål. Det jag vet existerar är att jag inte vet vad som existerar och det äger inga väggar som kan bekräfta tomrum eller utfyllnad.
De säger att ju dummare ju lyckligare. Jag vet inte vad de talar om för jag vet inte vad de menar när de säger ''lyckligare'', vi är där vi är och så är det bara, tror jag utan egentliga rättigheter att överhuvudtaget tro (men det är bara enligt lagar jag själv skapat för att ruta in saker i bra och dåligt, trots att jag nyss predikat om att något sådana kontraster inte finns). Nu tycker du att jag talar i för långa meningar och det känns kanske lite jobbigt för dig men jag struntar i det för enligt mig är jag genialisk och jag gör detta för min egen skull precis som du läser detta för din egen skull, och där hamnar vi i en utjämnad situation och har inte något med varandra att göra längre. Så du kan välja att fortsätta läsa eller inte, det gör mig detsamma. I varje fall, jag fortsätter här nu med meningslöst eller meningsfullt pladder eller visdomsord. Meningsflust visdomspladder.
Om jag nu ska försöka få rätsida på saker och ting skulle jag bara göra det alla andra redan gör och jag vill ju inte vara normativ, men det är mycket normativt att tänka på det viset, så jag är väl lika normal som du eller som en morot. Nu blev du kanske rädd eller tyckte att jag var långsökt när jag jämförde mig och dig med en morot, men jag tror innerligt att jag och du och han och hon och den och det är en morot och en morot är inget alls så jag är inget alls för det är just det allt kanske är. Mer logisk eller ologiskt än så blir det inte och vi kanske måste nöja oss med det och sluta upp med att sätta ner fotsulor på illusioner av första rutor.
Kommentarer
Skicka en kommentar