Elvreus

Vad är det för rum folk placerats i! Ett rum där varken m änniskor eller själslösa bör stå ut med doften. Doften av nikotin och rökgula väggar som andas äckel, där en vit rektangulär synfälla lyder som spår efter en tidigare upphängd tavla. Eftersom jag saknar identitet och självrespekt har jag själv valt att vistas inom dessa fyra väggar. Handen tänder en vit giftpinne och lungorna drar ett djupt andetag enda ner till tårna. Röken fladdrar sedan ut så vackert och mjukt formbart, men far snabbt iväg och beblandas med luften till osynlig för den hastiga luftkonditioneringens skull. Jag vrider upp elementet till max och byter plats till en av de fyra stolar där solen skiner som starkast. Kylan är min värsta konkreta fiende och här om natten drömde jag till och med om en tant som skulle ra sa in på min egendom som egentligen inte alls är min och öppnade fönstret med stålnät för att vädra. Jag måste härmed tillägga att detta var en mardröm och mitt skinn kunde känna den svalkande utomhusvi

Jag andas betong. Kroppen kvider och paniken kryper fram tills jag står ensam kvar likt ett tomt eko. Personalen på avdelningen har tappat både intresse och hopp för att på något mirakelliknande vis rädda mig från mig själv. Jag går med snabba steg, nästan springer in till rökrummet och tänder en Pall Mall, de är näst billigast. Bränner mig länge på ovansidan foten och blundar av ren tillfredställelse. En utav personalen kommer in i rökrummet och frågar vad jag gör. – Bränner mig. Ett tomt svar lämnar hon efter sig innan hon hastigt försvinner ut till korridoren igen, - jaha… Hjärnan arbetar för fullt, jag kan inte hejda spökenas ankomst och den svarta dimman. Jag sitter som förstelnad innan tårarna bryter loss och en kaffekopp får utlopp för ilskan då den brutalt kastas mot golvet. Jag svider. Slår med knytnävarna på väggen som om det skulle hjälpa på något vis. De ger mig tre benzo och jag ringer dit pappa. Han håller om mig och kliar i mitt hår. Han är min trygghet.