Vad är det för rum folk placerats i! Ett rum där varken människor eller själslösa bör stå ut med doften. Doften av nikotin och rökgula väggar som andas äckel, där en vit rektangulär synfälla lyder som spår efter en tidigare upphängd tavla. Eftersom jag saknar identitet och självrespekt har jag själv valt att vistas inom dessa fyra väggar. Handen tänder en vit giftpinne och lungorna drar ett djupt andetag enda ner till tårna. Röken fladdrar sedan ut så vackert och mjukt formbart, men far snabbt iväg och beblandas med luften till osynlig för den hastiga luftkonditioneringens skull. Jag vrider upp elementet till max och byter plats till en av de fyra stolar där solen skiner som starkast. Kylan är min värsta konkreta fiende och här om natten drömde jag till och med om en tant som skulle rasa in på min egendom som egentligen inte alls är min och öppnade fönstret med stålnät för att vädra. Jag måste härmed tillägga att detta var en mardröm och mitt skinn kunde känna den svalkande utomhusvinden suga tag i mig trots att jag var i ett tillstånd då känslor är på låtsas, i varje fall enligt den accepterade normen. Själv anser jag att vaket och drömaktigt tillstånd är lika på riktigt som skålen på mitt bord, vars existens jag ändå ibland tvivlar på sådär obehagligt kvävande. Det inviger en känsla om att inget är på riktigt och jag är bara ett tomt skal där vinden okontrollerat sveper igenom mig. Detta är bara ett av fleramönster i mig. Ibland är jag gud också. Men det vågar jag knappt visa för personalen på avdelningen jag själv valt tvingat mig själv in i. Om jag blir utskriven kommer jag nog garanterat bli en zombie och skratta galet åt tanter på stadens torg vid systembolaget, med en substans flytande mellan blodkroppar som lättar lite mer borttappat i en skönare dimma än den mörka som nu krånglat sig fast till en hård knut i musklerna. Ibland skär jag mig med rakblad över den högra handleden endast för njutningens skull. Destruktivt beteende säger de, och jag kan inte annat än skratta med tomma stämmor. Mitt nya namn präglas av självdestruktivitet i rum jag njutningsfullt och långsamt tar död på mig själv. Det är olagligt att ta sitt liv, men ingenstans i lagboken har jag funnit en paragraf om att livfullt ta kål på sig själv långsamt. Jag är lite finurlig på den fronten, att jag funnit ett litet kryphål mellan de runda orden. Självklart lider mina närstående av detta men jag måste nog medge att jag är lite för självisk och ondskefull för att egentligen bry mig. Visst kommer klumpen i magen framkrypandes när min mors gråtfärdiga ögon slår som nakna knytnävar rakt in i de pausade andetagen. Samtidigt kan jag känna en oförstående sinnesstämning ifrån hennes uttalanden om att jag snarast bör bättra mig och skaffa mig ett liv. För mig spelar tid alls ingen som helst roll och den har på något förunderligt vis stannat. Problemet ligger utanför mina sjaskiga skor. Där flyter tiden som om självklar och den är speedad till det maximala och innan domedagen skall man hunnit med allt tänkbart onödigt. Jag tycker nog att detta är rätt dumstriktigt med tanke på att när döden väl infunnit sig, och du ligger där med maskar och jord som ditt enda sällskap, har du inga tankar kvar för att kunna återge upplevelserna du livskrävande ägnat dig åt. Vilket slöseri och vilken overklig bild människor kan fantisera fram och sprida emellan varandra. Jag själv tänker då inte påverkas av detta låtsasliv. Som den rebell och trotsiga kropp jag befinner mig i ska jag vara helt tvärt emot och hinna med så lite som möjligt. Jag ska göra onyttiga saker, som att bli beroende av diverse aktiviteter och tankesätt som sprider negativ laddning. Mitt sociala liv skall dock inte få påverkas av detta då jag spelar rollen som en av dem på olika fikaställen i staden och utanför. Jag har nämligen en förmåga att tappa bort mig i invecklade ångestladdade känslor i ensamheten och bör därför beblanda mig med sällskap som har huvuden i pantmaskinen på konsum. Jag kan gå in i rollen såväl att jag ibland helt glömmer bort mitt svarta intellekt och blir lika bortblåst jag. För ja, intellektuell är jag allt eftersom jag tänker lite utanför ramarna och skapar egna tavlor med målningar innanför med färger som inte ännu uppfunnits av det blotta ögat. Å andra sidan vet jag inte alls vad intellekt är för något då jag blev född i folklig skepnad som inte kan utvinna något vettigt alls. Slutsatsen av mina resonemang som rest hjärnan runt får nog bli episk och uttala ord om att jag inte vet något alls. Jag är osynlig.
Kommentarer
Skicka en kommentar