Elvreus

Det finns en virtuell verklighet vi tror oss kunna bemästra. Något som ska efterlikna den verkliga verkligheten. Tänk om vår verkliga verklighet är en virtuell verklighet och endast ett hopkok och en kopia av den verkliga verkligheten som den i sin tur också är en virtuell verklighet.

Hur kan jag existera på ett fungerande vis när jag inte vet vad existensen i sig självt är? Så som jag ser det går det varken att greppa eller se, om ens känna. Mitt synfält rörde sig, ljuden sjöng i mina öron och beröringarna rös till mellan andetagen. Men det är nu bara nedkrympt till ett minne. Det känns motsägelsefullt nog som jag tappat alla känslor. De enda som nu rör mitt inre är tomhetens skal som får stå pall för filosofiskt utsvävande dilemman. De kossas i en hjärna som jag är oviss inför om jag äger. Terapeuterna har jag tappat greppet om då jag över huvud taget inte vet vad de talar om, om de ens vet det själva. Denna slitstarka övertalan om hoppet, som om det på något vis vore en real bild av det sanningsvävda. Nedklankningen på pessimismen. Pessimisten självt. Enligt dessa människor är dessa tankebanor endast en feltagande väg för den alltid genuint goda människan, som om det i sin tur alls fanns ondska och godhet (men det vill de såklart inte erkänna för sig själva och a...

Undermedvetna rundgångar. Något inre som leker borttappat, precis som om jag inte vore hel. Men vad spelar det för roll i ett livsland där det inte ses som acceptabelt att vara på riktigt olycklig. Där alla har sina problem men är i grund och botten lyckliga, eller i varje fall funna i ett tillstång där det ekar "what the hell, I can do this". Men vad händer när man inte kan längre, när väggarna spelar en spratt och man ser sitt liv passera i revy. Alla handlingar, alla ofärdiga tankar, som trots timmvävda tankebanor, kommer sluta upp som lika ofärdiga. Frågor det inte finns svar på. Jag vill ramla in på det okända, vara vilsen och hitta mig själv igen för att sedan slungas ut igen och sådär får det hålla på. Jag är så trött på rutiner, dagar som flätas in i varandra. Alla tomma ansikten som får mig vilja slå in dem mot väggar och ge dem ett wake up call. Eller kanske är det just vad jag själv behöver just nu. Sluta vara så förbannat bortskämd och otillfredställd med livet. M...

Tappade kontrollen här om dagen med ord som viskade lögner om livet. Jag måste låta färgglada taktiker tränga sig in under huden. Men om ni visste hur kaotiskt det kan bli emellan försöken, om ni visste mig. Flera hundra rökpinnar som förgiftar organen till svarta och hur lite jag orkar ägna kraft åt att ens tolka det som världsligt, för visst är det kanske och visst finns det andra ting som döda tankar och frostiga fingrar som gnisslar mellan varven. Kanske är det just det jag ska sluta föda. Har bara så svårt att rasa ut ur det raserade, kliva in i det majsetiska och bli en fri själ. Kläderna jag bar här om dagen kunde omslutit en livlös kropp, och kanske gör de det nu med fast lite osynligt. Det är svårt det där med livet. Hundra atombomber.

Tre miljoner solar bränner ned ögonen till utmärglade och rosenbuskarna viskar. Det efterlängtade sommarkvartalet sys ihop med verkligheten och nuet, men allt jag känner är föraktets svidande schargång. Stolarna marscherar i sina luftiga spår när jag ser dem flyga omkring i rummet. Illusionen biter tag i väggarna, under huden. Under huden. Galenskapen är inte längre ett begrepp på avstånd, utan bevakar varje steg jag tar och styr mina tankar som det vore dess marionett docka. Elektroder i musklerna och jag krampar ihop på golvet där tårarna bränner hål i golvet. De är av syra förstår du för de svider så oerhört brutalt och stöter nästan inpå det vulgära. Ansiktena i taket ler hånfullt och jag skrämmer upp mig själv tills jag dödar hela sinnet och landar som likgiltig mellan lakanen. Jag vet inte vad jag tar mig till i tomma rum, utan dig och utan oss. Jag kan aldrig stå ut ens i sekunder utan vetskapen om dina nära händer. Vi griper liksom tag i livet tillsammans och jag glömmer nästan...

Jag snirklar mig igenom de tomma golven som skriker ett sjukhus oro. Männen som passerar rör blicken i en snabb ryckning upp längs taklisterna. En blick. Den kan eventuellt få dig stupa med en själ brinnande i revbensbo. Eller! Så har vi ingen själ alls att tala om och spelar endast på normens vilda antagelser kring det förbipasserande fenomen vi kallar "livet". I en samtid grubblar vi över framtid och dåtid som om det vore värd en plats i nuet. Det vi eller du eller dem då glömmer är att nutiden är din tid att kunna åstadkomma mirakel. Med ordet mirakel menar jag att du skall kunna framkalla en känsla som får dig öppna det tredje ögat utan att tillsätta flytande substanser i hjärnmassa. Flyg.

Försöker slå bort och ta åt mig av ord. Problematiskt att placera dem alla i det korrekta facket. Det som etiskt skall vara hälsosamt och riktigt är för mig i själva verket endast en myt och jag måste skola om den sinnesvävda sanningen. Oftast ligger kontrasterna på det högsta av staplar. Det mittemellan blir grått och jag kan lika gärna transformeras till stenblockets förmåga att ändra temperatur med vädret som sin likgiltiga oförmåga att tänka. Vända kappan efter vinden. Stå i den samhällsplanerade kön till att en dag äntligen raderas ur dess statistik. Jag har som upprepade gånger lekt hobbyrebell för att markera för mig själv att skinnet som klär mig står utanför alla osynliga lagar som kallas normer. I själva verket stämmer det inte då jag följer det i punkt och pricka eftersom det inte finns någon annan utväg, såvida inte ett stycke mark med åar och granar bekransar min egendom som då skulle svepa kring ett kamouflerat tält eller glesa pinnar som viner. Latheten får mig att istäl...