Elvreus

Få mig på fötter igen jag flyger bara omkring i ett rum fyllt av små fjärillar på obestämd tidsform. Jag är oklar och har lyster i ögonen likt rummet utan väggar. Rötterna i jorden sprakar upp ur jordgränder upp igenom mitt lägenhetsgolv prydda av stjärnor. Du ropar mitt namn men jag kan varken höra eller se för jag är i soffan och andas utanför kroppen. Har samlag med djävulen fast jag bara skrattar opersonligt och med flackande blick. Vinden skrämmer livet ur mig och jag tror jag dog på riktigt med en tröja full av metall som kyler. Lever det gör jag också men det ska vi inte alls tala om för då kanske trollen kommer och hemsöker mig igen som alla andra psykotiska dagar, kvällar, nätter, dåtider, nutida fossila. Bergen ekar i världen när benen är lika långa som eiffeltornet. Faller omkring likt harkrankar som tappat balansen i stormen. Kräks upp mitt kön och trycker ned det med foten till skalbaggarna. Nu kan Lucifer leta kurragömma. Ibland bor jag i ett hus med massa katter, ung...

Jag såg det i dina ögon. Igenom bara blicken, hur det hamrade och kantstötte sig mellan verktyg och hjärtledande hjärntrådar. Det verksamma utsvävande i emotionella mot uträknade logiska självklara. Du står där med bjå jeans och vidöppna världsfönster med blank yta, rakt in i mig. Och just i denna millisekund förstår jag att själen är något som bara måste finnas sådär öppet o rakt på som nu. För jag känner den som nära inpå demoniskt ondskekrypande invecklat, samtidigt som det ligger något ovisst moln av tindrande stjärnglimmer över. Har svårt att placera känslan, men något mer intensivt än detta har aldrig  hänt. Aldrig jag. Hamnar i någon slags trans och visst var det kanske försvarsmekanismerna som sa ifrån sig omvärlden i Freuds värld, när jag stod där som ett fån utan några egentliga ord att kasta. Kanske var det bara hjärtat som slog för hårt. Vi delar inte upp disken i ettan mera, bor inte i samma stad. Sex månader, ett halvår och ett tjugondels decenium av förakt mot ...

Du och jag och han och hon. Ibland sitter vi under ekar i solförmörkelser och röda solar som då och då blir vita. Våra händer kladdar blå färg över världen när vi försöker fånga den i små fiskenät. Förtär substanser i olika former på skoj; skrattar i takt med basen som syrar våra tankar åt söder, rakt ner under marken. Rakt ner till avgrunden där vi ropar upp över ytspänningen för att synas. Höras. Finnas. I vår värld lever vi emellan fragmenten, uppstår endast att existera när vi själva känner för det. Vrånga tonåringar med rebellisk karaktär som ska symbolisera någon slags styrkeliga för att upplysa omvärlden om att vi finns till lite mer än dem. Egentligen har vi kanske bara alldeles för långa barnsben som springer omkring, faller om vart annat. Bambi på ögonblank is. Jag minns mycket tydligt när otydligheten började smula ned mitt psyke till dimman som kan komma hittas i skogsbryn under sensommaren. Jag minns det så väl, då fågelsång förvandlades till migrän och vårsolen till b...

Ett liv presenteras i form av små sprickor i en alltför ojämn betongvägg. Kakelplattorna i köket leker himmelskt surrealistiskt i jämförelse. Det är ingen nyhet för de övre makterna att jag är på väg att rasera och slitas i isär, flyga ut tredelad in i rymden. Explosion, och dammråttorna som dansar på golvet observerar stegen som för mig mellan platser. De låtsas att de inte ser mig, men jag har sett att de har ögon-nålar som pryder deras ansikten. Sjutton cigarettpinnar senare är det istället jag som dansar. ansar på mediciner. Ambulansen bryter av den lyckobringade illusionen inom loppet av en millisekund. Stegen i min salsa upphör att fortplanta sig. Evolutionen hade nått sitt klimax och kräver nu tillbaka det den lånat mig. Om jag bara visste hur man överlever. Om jag bara ägde kunskapen innanför pannloben som kunde styra rätt mig innan allt går så overkligt fel. Vandrar på tå över april-sköra ishinnor.

Det finns en virtuell verklighet vi tror oss kunna bemästra. Något som ska efterlikna den verkliga verkligheten. Tänk om vår verkliga verklighet är en virtuell verklighet och endast ett hopkok och en kopia av den verkliga verkligheten som den i sin tur också är en virtuell verklighet.

Hur kan jag existera på ett fungerande vis när jag inte vet vad existensen i sig självt är? Så som jag ser det går det varken att greppa eller se, om ens känna. Mitt synfält rörde sig, ljuden sjöng i mina öron och beröringarna rös till mellan andetagen. Men det är nu bara nedkrympt till ett minne. Det känns motsägelsefullt nog som jag tappat alla känslor. De enda som nu rör mitt inre är tomhetens skal som får stå pall för filosofiskt utsvävande dilemman. De kossas i en hjärna som jag är oviss inför om jag äger. Terapeuterna har jag tappat greppet om då jag över huvud taget inte vet vad de talar om, om de ens vet det själva. Denna slitstarka övertalan om hoppet, som om det på något vis vore en real bild av det sanningsvävda. Nedklankningen på pessimismen. Pessimisten självt. Enligt dessa människor är dessa tankebanor endast en feltagande väg för den alltid genuint goda människan, som om det i sin tur alls fanns ondska och godhet (men det vill de såklart inte erkänna för sig själva och a...

Undermedvetna rundgångar. Något inre som leker borttappat, precis som om jag inte vore hel. Men vad spelar det för roll i ett livsland där det inte ses som acceptabelt att vara på riktigt olycklig. Där alla har sina problem men är i grund och botten lyckliga, eller i varje fall funna i ett tillstång där det ekar "what the hell, I can do this". Men vad händer när man inte kan längre, när väggarna spelar en spratt och man ser sitt liv passera i revy. Alla handlingar, alla ofärdiga tankar, som trots timmvävda tankebanor, kommer sluta upp som lika ofärdiga. Frågor det inte finns svar på. Jag vill ramla in på det okända, vara vilsen och hitta mig själv igen för att sedan slungas ut igen och sådär får det hålla på. Jag är så trött på rutiner, dagar som flätas in i varandra. Alla tomma ansikten som får mig vilja slå in dem mot väggar och ge dem ett wake up call. Eller kanske är det just vad jag själv behöver just nu. Sluta vara så förbannat bortskämd och otillfredställd med livet. M...