Elvreus

Tuggummit poppade. Rosa små moln av kletig explosion fick mig snart in på ORDET. Vaknade ur drömmen och hade ordet vilandes på tungan som tyngdlöst svävade sig ifrån mig. Tog ett ordentligt grepp i syreluften med svaret i min handflata. Som en bomb av frågor svaret förde med sig var jag tvungen att knåda liv i hjärnrötterna. Min hjärna har suttit upptagen på telefon med sig själv ett tag. Fnissig och med de där blossande kinderna fann jag henne en aning ofokuserad. Jag var i stort behov av hennes assistans, men vem kan klandra henne. Berättelser om små djur som kan tala med vokabulär intelligens. Mytologiska sagor. Identifierar mig lite mer  klädsamt i atmosfären när jag talar med mig själv. Det är fruktansvärt vackert och melankolisk likt känslan av likvaka. Där saker och ting inte uppträder som publiken väntat sig (både positivt eller negativt) i en realistisk mening. Realistisk. Tvists-enig benbit frestar en hund liksom jag. Blev att skaka en aning radikalt.  Jag ...

Byggnader forcerar i ögonvrån så som de flackande minnesbilder från mitt liv klumpats ihop till drömmarna inatt. Alla lampor i fönstren är släckta innanför de symmetriskt utplacerade glasrutorna. Det är antagligen för att det är dagsljus och mitt på dagen. Själv har jag det dock alltid tänt i lamporna hemma. Det vita ljuset utifrån på vinterhalvåret inviger obehagskänslor i mig, sådana jag sällan lockar fram frivilligt. Inte ens de som känner mig kan lista ut hur jag kan bli vid mitt värsta. Rosenröd om kinderna och ögonbrynen får kosmiska krafter med puls. Nej jag föredrar det smått gula sken en glödlampa kan framkalla med sommarsol inuti. I varje fall lite på låtsas; paradis på film. Det är ändå så jag lever till vardags.  Jag är en drömmare och lever hellre i den speciellt gräddade kakan än utanför med rena verktyg och mjölet orört i skafferiet. Men tro mig, mjölet är lika rent som med eller utan påse. Jag åker nu ettans buss genom staden, en ganska grå och tråkig småstads...

Hon som hemsökt mig tenderar att kryptera sig. Omvärdera mig efter nya blanka ark som ändrat gångstil med kol. Renat mig själv och lagt över en kappa som glittrar diamanter. Det är ingen lögn. Hon verkar tro det. För jag känner hennes ögon och energier kisa med hoppfulla önskningar att jag åter igen ska dansa sårbar med hälsenor som viker sig. Jag är ledsen att göra dig besviken men kristallerna tycks växa inåt genom huden. Du kan gå din väg

https://soundcloud.com/elvreus/himlavalva-kalla-med-trumpet Jag vill tro att en värld är möjlig där människor ärligt och naket ser in i varandras ögon, går in på djupet och vågar titta med hela hjärtat  vidgavlat utan dörrar med mest ovalt skurna valv  Råa elektriciteter  Där drivkraften i människan inte längre bottnar i en panikartad tomhet, utan är naturligt igångvriden likt det knirrande ljudet av värmens tidur  Tidlöst och rastlöst  Så aldrig av skyldighet fortsätta, utan av viljan,  Att vilja leva  Och sedan att vilja älska livet. Precis så  Och däremellan svingas slöjor av glittertunna material som stjärnor runt våra kroppar  Där vi istället för att se öppningar i hat och rädsla som åter ska ta ner oss till fördärvets avgrund,  Fokuserar på vad den har givit annat än ogivna stilla lekar. Okuperat syniskt studerat  Jag vill tro att en värld är möjlig där du är tillåten  Att få vilja blanda dig  Att få slänga sig u...

(Förr) Små svarta stolpar var uppradade längs en evighetsburen gata. Den hade till uppgift att utrota älvstoft på konstant basis. På den vandrade jag och däri fann jag mig själv, trodde mig på snudd hitta en heldresserad identitet i kamouflage (bakom ett egentligt jag som grät, inte genom ögon, men någonstans i såret långt bak. Någon jävel kastade i mer salt för var år.) Den klädde mig fick jag för mig. Jag visste då inte alls vad det innebar med älvstoft på vägen då ett sådant begrepp som det och dess like aldrig förhållit sig inom den verklighetsbaserade rymden. Inte sedan små-knubbiga ben av barnalyster smetade ut gräset i lekar om gröna gubbar med en bästa vän. Men det var ju bara illusion, och barn är dumma det vet ju alla. Förr skrattade vi ihop, sen hatade vi världen tillsammans. Nollor och ettor. Starka oavsett. Slogs gjorde jag, hela tiden. Var arg på samhället och mig själv, resten var jag livrädd  inför. Sprang och gömde mig bakom dörrkarmar och andades hundra andet...

Hur ofta går du på tå kring dig själv? Smyger och tasslar för att inte göra dig själv berörd på det plan som osar själanöd och rädsla? Jag gör det hela tiden, och till en viss grad är det väl självbevarelsedriften som räddas och det ska jag vara stolt över. Balans. När det går till överdrift och det blir en oro kring att inte vara orolig är det något som är fel. Acceptera sig själv samtidigt som man ställer krav, det är ett olustigt spratt som måste behärskas i harmoni. Andas lätt, ta varje konflikt som den kommer och sluta klumpa ihop sig till en god eller dålig människa. Befria sig självt oberoende på situation. Våga rädda upp den istället för att plåga sig i rollen

Jag är smått orolig när jag ser tillbaka på gamla texter jag skrivit i bloggen. Blir orolig just därför jag ser mig själv nu hylla exakt samma ord jag tidigare förkastat. Visst vet jag att livet tog en oerhörd vändning. Men ter sig mitt psyke så banalt enkelt att det flippade över likt dag och natt? Yin och Yang? Jag minns mycket väl hur jag kämpade med min forskning i djupets salar av smärta och hur jag kom fram till slutsatser om att inga slutsatser gick att upprätthålla. Allt var illusion. Nu ser jag mitt liv fortfarande som en illusion, men jag vände på det till att upptäcka möjligheterna som frodas i fenomenet. Sen var det magin. Övergången. Jag började må bra som i ett tärningsslag med yatzy för var slag, vart försök. Jag förstår inte än idag. Dock har jag studerat att hjärntvätt grundas i nedbrytning på offret för att sedan återuppbygga en ny färdig person som gynnar den praktiserande. Kanske bröt jag ned mig själv för att sedan kunna fylla i alla hål med det mest storslagna...