Elvreus

En stark tickande känsla pulserar i magen, i hjärtat och smalnar ut i armar, fingrar, ben och hud. Porer. Det exploderar i mig och ett litet galet skratt bryter av mitt vanligtvis melankoliska drag. Jag vill uppleva hela världen i detta nu, jag vill skapa allt som tidigare var ljusår ifrån mina föreställningar. Jag tror bestämmt att inget annat än kaffe kan bota mig, för nu känner jag livet. Hela jag finns och molnen sveper förbi himlen snabbare än känslan. Ultrarapid lycka i en förvirrad kropp är starkare än fridens lycka.

En otroligt duktig konstnär, precis i min smak .

Dagar i Stockholm, dagar som andra, dagar är minnen och blott bara där det var. Nu är en annan tid, som tas ifrån mig på nytt om vart annat. Med nya vetskaper om molekylstråleetepaxi och MOVPE förstår jag nu inget mer än innan, precis som alltid med alltet. Det hela är delar av små betydelselösa ting, föremål och känslor vi ej kan peka ut utan bara gnugga ihop likt ett barns lekar med händer. Konst och poesi är det vackraste i världen trots att endast en bråkdel är beskådad. Jag vet det för jag har rätten att tycka som jag behagar, såvida inte normer bryts av. Lite som yttrandefriheten. En dag som var blev min känsla förvandlad av ett rosa trollspö. Glitterprinsessa löd de magiska orden och verklighet kombinerades med önskan. Jag tänker inte lika mycket på invecklingar i långa timmar som i andra. Det finns en behaglig tomhet, som om mitt land vore styrelöst men ändå funktionellt.

Fingertopparna längs kalla stängsellängder och de nästan domnar. Jag fortsätter ändå löpa längs med i flera mentala sekel. De blir tomma för de drar likt stålpinnar som klirrar mot glas. Jag känner mig så långt borta och jag låter blicken flyta längs horisonten där gärdet slutar och himlen tar vid. Jag ser tomheten uppenbara sig i alltet och blir likgiltig åt allt det paradoxala för att möta dess innebörd på mitten. Allt tvåvänt visar sig oftast vara tragikomiskt eftersom det har två infallsvinklar som grundar sig i två motpoler. Min reaktion hamnar mittemellan och jag kan aldrig bestämma mig var jag vill falla. I ett bråk mellan två extremister med olika rikting är det svårt att vara någons vän. Jag står under tusen där jag splittras i dess dragkamp, faller isär och lever i egna rum för att försöka hitta mig själv. Men jag finns inte, inte under kudden, sängen. Inte bakom bokhyllan eller över taket. Jag finns inte utanpå eller inuti, men jag vet att en gång fanns jag i dig. Jag får al

Genom det frostiga fönstret vandrar min blick osynligt. Mina vidöppna ögon genomborrar den obehagliga verklighet som krossar allas försök till en underbar illusion. Jag kan genom beskådan känna minusgraderna vidga och tränga in i porerna, flyta ut med blodet genom hela kroppen, känna hur köttet blir infekterat av verkligheten. Det är en epidimi som bryter ned. Vissa klarar av att leva i sin illusion utan att påverkas till någon högre grad, detta är vad lekmännen kallar lycka. Jag tror dock inte jag vill vara lycklig om dumhet medföljer. Lik flyter i ruttet blod i fjärran länder, lik vars hud ändrat färg till en möjligtvis gråbrun nyans, täckt av slem och nerosad av ett moln med förruttnelse. Packade som sardiner i lådor, destination Sverige. Tjocka gubbar i femtioårsåldern samlas i grupp och känner samhörighet. Hurra hurra för nekrofilerna, Haiti får en snygg inkomst med könsorgan i fickorna. Prostituerade blekansikten döljer mörkertal i statistiken. I Tyskland är i varje fall inte ska

Att hamna i skuggan och bli, vit Nästan genomskinligt oviktig Solen spjutar mörkret i varje fall idag Du sprider lite, gyllenbrun färg över mig Jag är rädd som efter alla igår att åter till genomskinlig förvandlas Flaga Lys på mig idag låt oss glömma dåtid tillsammans älskling blicka högt med mig och låt oss leda morgondagen

Din kyss varar i en evighet, bestående Slösa evigheten med mig Och fördubbla den Om och om igen

En tom plats i mitt hjärta Där du kröp in och stannade för alltid

Eldvattnet som byter ut gårdagens ursäkter med synonymer

Likt snöflingor är du och jag unikt oviktiga av 6823057063 är det bara dig jag kan se, lavin

Vindsmek hennes fotsteg till solnedgången och rosorna och sjön Men du kommer aldrig finna in i hennes själ du blåögde Vattna hennes lustar med erotik och njutning och muskulösa armar Men du kommer aldrig kunna tillfredställa hennes djupaste begär, du mörklagde Allt hon vill ha, finns begravt Inrotat i Maktbegäret, ha-begäret och stoltheten Självständigt beroende

Vi vill verkligen sjunka, och flyta upp som uppsvällda Vattenfyllda biverkningar

Jag såg i dina ögon, en svärta som kröp likt tungor under huden Febrilt sökande efter lidande och döda kroppar Du älskade aldrig mig, för du gillade knivar och mina tomma andetag Du ville se mig dö, men jag var själlös långt innan dig

Min undergång målas av det förflutna Framtidens vägar leder aldrig framåt, Utan tillbaka Igår natt stormade svarta silhuetter fram I det tomma Där bestämde jag mig för, Att jag vill sluta skapa minnen

Toner klangar in i mig som porutvidgande, Av piano och fingertoppar som stryker Klassisk kärlek Miljoner sånger älskas och förgås Tonkombinationernas förtrollade hypnoser Euforiskt uppvaknande, Som i manier och psykoser Älskade parasit, sluta lev av mig Miljarder celler bildar avskum Mig

Avtrubbad klocka vandrar, Längs stigar med gröna träd som viskar ord Han stänger av öronen, för Muntliga uttryck har tappat bort Sin innebörd Tiden går och han ser sitt liv repetera Börja om vid midnatt likt varje slut Alla urgröpta hjärtan har slutat Ägna visvarv åt Gudamakters röster Klockor brinner inte De står nästan stilla i frusna molekyler Bara tekniken får dem vandra Som nerverna får lemmar att kliva Vi är ting precis som allt, en del av inget

Reklamera mina brister för desperata - Tills jag känner något Utforska mina djup och älska - Med mitt undermedvetna Den karaktär jag besitter har svårt Att finna uthålliga ögon När jag sjunker ned igenom tomhetens säten Spenderar jag ett dussin livstider åt Inåtvecklad bakåtsträvan Epilog