En stark tickande känsla pulserar i magen, i hjärtat och smalnar ut i armar, fingrar, ben och hud. Porer. Det exploderar i mig och ett litet galet skratt bryter av mitt vanligtvis melankoliska drag. Jag vill uppleva hela världen i detta nu, jag vill skapa allt som tidigare var ljusår ifrån mina föreställningar. Jag tror bestämmt att inget annat än kaffe kan bota mig, för nu känner jag livet. Hela jag finns och molnen sveper förbi himlen snabbare än känslan. Ultrarapid lycka i en förvirrad kropp är starkare än fridens lycka.
Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar