Dagar i Stockholm, dagar som andra, dagar är minnen och blott bara där det var. Nu är en annan tid, som tas ifrån mig på nytt om vart annat. Med nya vetskaper om molekylstråleetepaxi och MOVPE förstår jag nu inget mer än innan, precis som alltid med alltet. Det hela är delar av små betydelselösa ting, föremål och känslor vi ej kan peka ut utan bara gnugga ihop likt ett barns lekar med händer. Konst och poesi är det vackraste i världen trots att endast en bråkdel är beskådad. Jag vet det för jag har rätten att tycka som jag behagar, såvida inte normer bryts av. Lite som yttrandefriheten. En dag som var blev min känsla förvandlad av ett rosa trollspö. Glitterprinsessa löd de magiska orden och verklighet kombinerades med önskan. Jag tänker inte lika mycket på invecklingar i långa timmar som i andra. Det finns en behaglig tomhet, som om mitt land vore styrelöst men ändå funktionellt.
Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar