Fingertopparna längs kalla stängsellängder och de nästan domnar. Jag fortsätter ändå löpa längs med i flera mentala sekel. De blir tomma för de drar likt stålpinnar som klirrar mot glas. Jag känner mig så långt borta och jag låter blicken flyta längs horisonten där gärdet slutar och himlen tar vid. Jag ser tomheten uppenbara sig i alltet och blir likgiltig åt allt det paradoxala för att möta dess innebörd på mitten.
Allt tvåvänt visar sig oftast vara tragikomiskt eftersom det har två infallsvinklar som grundar sig i två motpoler. Min reaktion hamnar mittemellan och jag kan aldrig bestämma mig var jag vill falla. I ett bråk mellan två extremister med olika rikting är det svårt att vara någons vän. Jag står under tusen där jag splittras i dess dragkamp, faller isär och lever i egna rum för att försöka hitta mig själv. Men jag finns inte, inte under kudden, sängen. Inte bakom bokhyllan eller över taket. Jag finns inte utanpå eller inuti, men jag vet att en gång fanns jag i dig.
Jag får aldrig vända dit igen enligt de ovetande lågkastade. Jag måste bryta beroendet och sluta självskada mig genom din bleka hud. Såren sjunker djupare när du inte finns i det verkliga. Det gör så ont att det nästan inte känns och jag har legat avdomnad mellan lakan i flera dagar med avsmak på puls. Jag tvivlade alltid på hans kärlek då han bröt kontrakten vi skapade i en högt accelererande hastighet, men jag tvivlade aldrig på min gentemot honom. Visste bara att jag var tvungen att sluta riva upp mig, sluta leta upp svärta och överdriven lycka. För i den oppositionen finns jag. Svart eller vitt, aldrig bara ljusgrått mellanliv.
Det är synd att kommunikation är så förstrött på ytan att inget egentligen når in. Ingen som ser in i porerna och igenom till det verkliga. Många rumsrena själar hoppas att världen är vacker och oskuldsfull. Vit. Allt annat ignoreras och där inkluderas jag. Att inte finnas bland andra är som att viska i rötterna, där bara maskarna når. De glömmer bort mig och lever i sitt eget koma med fina drömmar om regnbågar och älvor. Det får dem, men jag hör inte dit.
Allt tvåvänt visar sig oftast vara tragikomiskt eftersom det har två infallsvinklar som grundar sig i två motpoler. Min reaktion hamnar mittemellan och jag kan aldrig bestämma mig var jag vill falla. I ett bråk mellan två extremister med olika rikting är det svårt att vara någons vän. Jag står under tusen där jag splittras i dess dragkamp, faller isär och lever i egna rum för att försöka hitta mig själv. Men jag finns inte, inte under kudden, sängen. Inte bakom bokhyllan eller över taket. Jag finns inte utanpå eller inuti, men jag vet att en gång fanns jag i dig.
Jag får aldrig vända dit igen enligt de ovetande lågkastade. Jag måste bryta beroendet och sluta självskada mig genom din bleka hud. Såren sjunker djupare när du inte finns i det verkliga. Det gör så ont att det nästan inte känns och jag har legat avdomnad mellan lakan i flera dagar med avsmak på puls. Jag tvivlade alltid på hans kärlek då han bröt kontrakten vi skapade i en högt accelererande hastighet, men jag tvivlade aldrig på min gentemot honom. Visste bara att jag var tvungen att sluta riva upp mig, sluta leta upp svärta och överdriven lycka. För i den oppositionen finns jag. Svart eller vitt, aldrig bara ljusgrått mellanliv.
Det är synd att kommunikation är så förstrött på ytan att inget egentligen når in. Ingen som ser in i porerna och igenom till det verkliga. Många rumsrena själar hoppas att världen är vacker och oskuldsfull. Vit. Allt annat ignoreras och där inkluderas jag. Att inte finnas bland andra är som att viska i rötterna, där bara maskarna når. De glömmer bort mig och lever i sitt eget koma med fina drömmar om regnbågar och älvor. Det får dem, men jag hör inte dit.
Kommentarer
Skicka en kommentar