Elvreus

Försöker slå bort och ta åt mig av ord. Problematiskt att placera dem alla i det korrekta facket. Det som etiskt skall vara hälsosamt och riktigt är för mig i själva verket endast en myt och jag måste skola om den sinnesvävda sanningen. Oftast ligger kontrasterna på det högsta av staplar. Det mittemellan blir grått och jag kan lika gärna transformeras till stenblockets förmåga att ändra temperatur med vädret som sin likgiltiga oförmåga att tänka. Vända kappan efter vinden. Stå i den samhällsplanerade kön till att en dag äntligen raderas ur dess statistik. Jag har som upprepade gånger lekt hobbyrebell för att markera för mig själv att skinnet som klär mig står utanför alla osynliga lagar som kallas normer. I själva verket stämmer det inte då jag följer det i punkt och pricka eftersom det inte finns någon annan utväg, såvida inte ett stycke mark med åar och granar bekransar min egendom som då skulle svepa kring ett kamouflerat tält eller glesa pinnar som viner. Latheten får mig att istäl

En helgonartad kraft försöker tränga sig in på min egendom. Men händer som skrapar med sylvassa naglar under sängen och bakom väggar klyver dess tappra försök att läka mig. Kroppen som valts ut till mitt mänskliga verktyg lämnar mig stundvis och jag kan se mig själv gå fram och tillbaka i tomma korridorer med ett återstående skal som på något konkret vis för mig framåt. Innanför huvudets kranium uppstår en dynamisk sinnesförvirring som befaller mig om de mest bisarra nödlösningar till att rymma ifrån känslan som jag kallar för ingenmanslandet. Rakbladens kickartade svärta eller hypomanins hysteriska trans måste ersätta för att få det som kallas Jag, att stå ut om så bara för en kortkapad stund. Det är alltid mellan dessa två extrempunkter som jag faller, eller den naturliga ron som ibland sådär mirakelfattat uppenbarar sig. Framtiden verkar vara ett begrepp som de runt om mig tycks besvära, eller tvärt om, hoppas för mig. Jag förstår inte tid och jag har börjat fundera på om det över h

Dricker kallt kaffe med avsmak, men ändå hastigt och hämningslöst för koffeinets skull. Mina smurfblå halvlånga naglar greppar loss muggen lite krångligt då de knutat fast sig i det vita örat som trots möjlig förmåga, inte alls hör på mina böner. Jag skulle nog kunna säga att detta inte berör min egoism till någon längre utsträckning, men då skulle jag tala med tunga vokaler som rullat ut längs en svart tunga. Nej jag tar faktiskt illa vid mig när han inte bryr sig om att ägna en minsta tid av vakande för min skull. Å andra sidan vet jag inte över huvudtaget om han lyssnar. Jag menar, någon respons är inte möjlig att finna från denna lilla livlösa materiella kopp. Fin är han i varje fall trots att allt han är, är en befintlig vit liten porslinskopp utan några egentliga karaktärsdrag. Döper honom till Ralf i varje fall nu när han placerats så länge i min tankeverksamhet. Måste göra honom till ett minne så jag kan ta lärdom av detta, för då tänker jag minsann inte upprepa denna tankeban