Dricker kallt kaffe med avsmak, men ändå hastigt och hämningslöst för koffeinets skull. Mina smurfblå halvlånga naglar greppar loss muggen lite krångligt då de knutat fast sig i det vita örat som trots möjlig förmåga, inte alls hör på mina böner. Jag skulle nog kunna säga att detta inte berör min egoism till någon längre utsträckning, men då skulle jag tala med tunga vokaler som rullat ut längs en svart tunga. Nej jag tar faktiskt illa vid mig när han inte bryr sig om att ägna en minsta tid av vakande för min skull. Å andra sidan vet jag inte över huvudtaget om han lyssnar. Jag menar, någon respons är inte möjlig att finna från denna lilla livlösa materiella kopp. Fin är han i varje fall trots att allt han är, är en befintlig vit liten porslinskopp utan några egentliga karaktärsdrag. Döper honom till Ralf i varje fall nu när han placerats så länge i min tankeverksamhet. Måste göra honom till ett minne så jag kan ta lärdom av detta, för då tänker jag minsann inte upprepa denna tankebana igen som en löjlig koppfilosof på upprepning, så att alla kan skratta vidöppet åt mig i långa minuter bakom min rygg. Det vore en alltför markant förnedrelse.
Spelar egentligen ingen roll vad jag tänker på så finner jag det nästan alltid bisarrt med galghumor i slutepilogen. Detta får mitt innersta Jag att känna sig förlöjligad och vill därför antingen krossas i min egen tortyrkammare med rakblad, promiskuöst sex, kräkningar, avsägande av viktiga relationer och allt annat tänkbart självdestruktivt beteende, eller så vill jag dö. Men det sista alternativet är jag nog alltför självkär för att fullt ut kunna fullfölja. Dessutom alltför dramatiskt och dramaqueen-aktigt. Det är mest en liten mysig tanke jag kan krypa upp med under filten när jag kransas av små ljus som sluter mig och med Mozart eller Bach som bakgrundsmusik. Jag tycker egentligen inte om klassisk musik i långa stunder, men brukar ändå lyssna lite extra länge för det får mig verka snäppet mer kultiverad. Inte för att jag har någon som kan bevaka detta, men tror det är någon slags identitetskänsla jag är ute efter sådär på hörnet av allt annat snurrande virvel av inflytanden som vrider sig innanför kraniets murar. Sen om jag tycker om den eller inte berör mig inte så värst mycket, bara destruktiviteten får vara med på en tårtbit, eller kanske en liten kaka vore nog att föredra som en närmre korrekt liknelse. Nu lägger jag av med detta osammanhängande pladder för idag. Ska nog gå och fylla upp koppen med värme istället för att sitta vid en trasig dator och gola runt. Puss och kram brukar man säga, men föredrar adjö. Det faller mer in mellan ramarna på min efterlängtade identitet.
Adjö till er alla från ett allt för troget orakel till små bitar av ovärldsligheter.
Kommentarer
Skicka en kommentar