Tidlöst

En helgonartad kraft försöker tränga sig in på min egendom. Men händer som skrapar med sylvassa naglar under sängen och bakom väggar klyver dess tappra försök att läka mig. Kroppen som valts ut till mitt mänskliga verktyg lämnar mig stundvis och jag kan se mig själv gå fram och tillbaka i tomma korridorer med ett återstående skal som på något konkret vis för mig framåt. Innanför huvudets kranium uppstår en dynamisk sinnesförvirring som befaller mig om de mest bisarra nödlösningar till att rymma ifrån känslan som jag kallar för ingenmanslandet. Rakbladens kickartade svärta eller hypomanins hysteriska trans måste ersätta för att få det som kallas Jag, att stå ut om så bara för en kortkapad stund. Det är alltid mellan dessa två extrempunkter som jag faller, eller den naturliga ron som ibland sådär mirakelfattat uppenbarar sig. Framtiden verkar vara ett begrepp som de runt om mig tycks besvära, eller tvärt om, hoppas för mig. Jag förstår inte tid och jag har börjat fundera på om det över huvudtaget existerar. Jag får tio mirakelpiller om dagen. Fler om jag vill, men det brukar oftast inte behövas eftersom dess effekt kan efterliknas med sockerpiller. Ibland infinner sig stunder som talar om för mig att döden är den enda vägen att trilla in på och då är tunnelseendet mycket markant. Alla dessa misslyckanden får mig att gråta muskellöst eller med arga ben krossa tårna mot en alltför hård vägg. Att sedan ta en stilnoct och falla in i drömvärlden brukar trotsa mina tankar och skapa sig av sina egna är en vacker flykt som inte lämnar konsekvensernas ångestkårar till rester. På mornar kan spralliga ben vilja bädda sängen och tala extatiskt med personal och sjunga på vägen intill rökrummet på sånger om livets alla härligheter. Väl inne kan blossen dras och låta ventilationen suga upp rökens dansande midjor. Tomheten kryper och jag trycker på den röda knappen för att kalla på personal. Jag säger att rummet flyter men allt de erbjuder är en vistelse i matsalen för att inta ett glas mjölk. Splitter är allt han lämnar.