Elvreus

https://soundcloud.com/elvreus/himlavalva-kalla-med-trumpet Jag vill tro att en värld är möjlig där människor ärligt och naket ser in i varandras ögon, går in på djupet och vågar titta med hela hjärtat  vidgavlat utan dörrar med mest ovalt skurna valv  Råa elektriciteter  Där drivkraften i människan inte längre bottnar i en panikartad tomhet, utan är naturligt igångvriden likt det knirrande ljudet av värmens tidur  Tidlöst och rastlöst  Så aldrig av skyldighet fortsätta, utan av viljan,  Att vilja leva  Och sedan att vilja älska livet. Precis så  Och däremellan svingas slöjor av glittertunna material som stjärnor runt våra kroppar  Där vi istället för att se öppningar i hat och rädsla som åter ska ta ner oss till fördärvets avgrund,  Fokuserar på vad den har givit annat än ogivna stilla lekar. Okuperat syniskt studerat  Jag vill tro att en värld är möjlig där du är tillåten  Att få vilja blanda dig  Att få slänga sig ut i ett oändligt kosmos  Och bli din kärlek till dig själv 

(Förr) Små svarta stolpar var uppradade längs en evighetsburen gata. Den hade till uppgift att utrota älvstoft på konstant basis. På den vandrade jag och däri fann jag mig själv, trodde mig på snudd hitta en heldresserad identitet i kamouflage (bakom ett egentligt jag som grät, inte genom ögon, men någonstans i såret långt bak. Någon jävel kastade i mer salt för var år.) Den klädde mig fick jag för mig. Jag visste då inte alls vad det innebar med älvstoft på vägen då ett sådant begrepp som det och dess like aldrig förhållit sig inom den verklighetsbaserade rymden. Inte sedan små-knubbiga ben av barnalyster smetade ut gräset i lekar om gröna gubbar med en bästa vän. Men det var ju bara illusion, och barn är dumma det vet ju alla. Förr skrattade vi ihop, sen hatade vi världen tillsammans. Nollor och ettor. Starka oavsett. Slogs gjorde jag, hela tiden. Var arg på samhället och mig själv, resten var jag livrädd  inför. Sprang och gömde mig bakom dörrkarmar och andades hundra andetag i

Hur ofta går du på tå kring dig själv? Smyger och tasslar för att inte göra dig själv berörd på det plan som osar själanöd och rädsla? Jag gör det hela tiden, och till en viss grad är det väl självbevarelsedriften som räddas och det ska jag vara stolt över. Balans. När det går till överdrift och det blir en oro kring att inte vara orolig är det något som är fel. Acceptera sig själv samtidigt som man ställer krav, det är ett olustigt spratt som måste behärskas i harmoni. Andas lätt, ta varje konflikt som den kommer och sluta klumpa ihop sig till en god eller dålig människa. Befria sig självt oberoende på situation. Våga rädda upp den istället för att plåga sig i rollen

Jag är smått orolig när jag ser tillbaka på gamla texter jag skrivit i bloggen. Blir orolig just därför jag ser mig själv nu hylla exakt samma ord jag tidigare förkastat. Visst vet jag att livet tog en oerhörd vändning. Men ter sig mitt psyke så banalt enkelt att det flippade över likt dag och natt? Yin och Yang? Jag minns mycket väl hur jag kämpade med min forskning i djupets salar av smärta och hur jag kom fram till slutsatser om att inga slutsatser gick att upprätthålla. Allt var illusion. Nu ser jag mitt liv fortfarande som en illusion, men jag vände på det till att upptäcka möjligheterna som frodas i fenomenet. Sen var det magin. Övergången. Jag började må bra som i ett tärningsslag med yatzy för var slag, vart försök. Jag förstår inte än idag. Dock har jag studerat att hjärntvätt grundas i nedbrytning på offret för att sedan återuppbygga en ny färdig person som gynnar den praktiserande. Kanske bröt jag ned mig själv för att sedan kunna fylla i alla hål med det mest storslagna

Finkrossar mig över Atlanten med glasskor. Tror jag kan bemästra storslagna atmosfärer utan att spridas ut likt ett tunt lager av skinn som flagnar bort med vinden. Så blev det och så fick jag hårdbevakat se min omgivning vittra liksom jag. Jag fick börja hålla hårt på mig själv istället, ändra riktning. Tvingade in mig i rum utan färger på väggarna. Avglittrat. Ville göra mig kompakt igen även om priset blev högt utan skratt som svärmade extasen. Det var inte statiskt längre, allt föll på plats igen som innan katastrofen, precis som uträknat schackspel med små få utmärkelser. Det var inte Alice i underlandet som styrde allt till äventyrslystnad och kaninhåls-portaler genom universum. Det var inte jag som slukades. Kontroll är en ny smak som fäster en plats i karamellskålen, en ny underskattad nyckel till framgång. Kontrollen över mitt liv och verklighetens simpla era. Jag har lärt mig hur jag ska egga färgskalor med min mentala förmåga att skapa. Jag kan nu ensam färglägga allt utifr

Jag är inte galen. Begreppet är för mig rent ut sagt en hägring. En illusion. Jag trodde mig länge vara just galen, men endast för att det var ett smutskasatat uttryck kring människor som inte tanker som alla andra. Efter att börja studera uttrycket närmre insåg jag att alla tanker olika, allas uppfatting om världen ser olika ut. Det kan finnas gemensamma nämnare kring vissa ämnen/känslor kring saker och ting I sociala sammanhang. Men rakt igenom är vi alla säregna. Efter ha kommit till den plats jag är idag försöker jag att så mycket som möjligt, aktivt dra ned på negativt dömande tankar om människor. Jag kan tycka att något någon gör är fel, men aldrig tänka att personen I fråga är felet. Och om jag nu tycker att någon gör något är fel, vill jag vara öppen att diskutera varför. Det var nog därför jag så länge mådde dåligt. Jag kände mig väldigt oälskad I min uppväxt och tog allt väldigt personligt. Tillslut stängde jag av öronen helt när jag fick positiv respons.

Ord väser inuti kraniets korridorer på fyrkantiga villkor. Förvandlats med tiden till något efterlängtat, tydligen tre-enigt ihopsurrat, ofrivilligt. Minst sagt påtvingat. Jag vill inte vistas på planeten jorden med mekanisk armatur och jag vill inte existera alls. Bara rusa, springa med hela färgpaletten i stafett med glitter och ljus. Men sagan slutar alltid, och nå fan ska det alltid till med en twist för att skapa dramatik och spänning. Jag söker inte längre dessa förmågor, förbannelser. Jag vill vara oavbrutet klar. Färdig. Är man död då?

Jag betraktar kalejdoskopiskt. Färgglad systematik som blommar upp en ljuskälla i själen och jag gråter. Inte vet jag varför, i varje fall inte så du förstår. Men å andra sidan, vad gör? Känslor vet du nog ett hum om och då kan jag därmed glasklart säga att det kom ifrån djupa sorgvisor och livsspirande glädjerus. Allt detta efter kärlekens mest utvunna förmågor. Jag försökte styra dem, kontrollera. Det var visst stora steg i fel riktning mot norr och ilande hacka tänder-kyla, händer mellan låren. För visst är kärlekskrafter stora, enorma, fast att greppa dess händer blir onekligen annat än luftslott och stoft som rinner ut ur världen. Jag har tröttnat på att leta kurragömma med våra kompatibla sidor, din och min. Där vi var oövervinneliga hela helheten, rena rama världen Det sög livet ur mig och antagligen dig med. Inte vårt fel, det bara tedde sig så. Sanningen. Men vem fan vill ha samma ständiga sanning snurrandes på en vinylskiva som repar sig. Bränner upp den i eldvatten och bö

Gormar och skriker rakt ut i natten. Lemmarna är förstelnade. Ondskan hänger över huvudet men jag vill inte alls se. För jag vet, har känt dig förut Lucifer. Kallsvetten sprutar och jag ligger i väntan om mitt liv. Jag vet att jag inte kommer dö. Utan är bara i helvetets gränsland på ofrivilligt besök. Jag vet också att Maran håller dig i handen. Ni sitter på mig. Skuggfolket. De känner ju till mig nu när jag utmanat dem i sanningen om hokus pokus. Ser nu hela kärleken där priset är helvetet till motsats. För att maxa den ena måste motpolen yppas. Det gäller att inte tappa bort sig, hålla fokus på sanningen som ett livsmål. Tanken om att vara galen måste slås bort på en psykos-avdelning där det pressas på som mest. Jag har sett allt. Treenigheten, det tredje ögat, Krishna. Ja jag var Krishna vid ett tillfälle i spegelvärlden, men Moder Jord har alltid stått min identitet närmast. Dit tillhör jag och där är jag, jag är hela hon. Omskurna första startrutor matas ständigt in och ut, cir