Månen talar tusen språk under samma slöja. Hudar vakar över stjärnbilder sinsemellan obetydliga avstånd, trots detta är fientlighet en stark övergripande, en minimal kraftkärna med maxad volt som egentligen suger den sista av krafter som alls lutar kvar. Som om vi gjort himlakroppar till nedskriven myt, en borttappad bibel.
Nu dricker vi kärlek och spottar radioaktivitet likt omänskligt själlösa. Kastar värdet i metallbrunnar och river ned skogarna. Gräset är utan tvekan grönare på andra sidan tidslinjen. Bakåt. Kalla mig aldrig högerextremist eller ens blått skriven, då den bakåtsträvan jag besitter sträcker sig mot en tidsperiod då inte ordet politik var myntat. Då djur var älskade, åt andra hållet älskande i en symbios med naturen. Flora och fauna i de onedbrytbaras land. Det var en gång självklara öppenheter som rådde, tills människan delade in sig i sin värdefulla renrashet för egoismens skull, exeptionell från allt världsligt blev enligt dem själva det nya världsliga.
Där ur skapade vi hatet i okontrollerbara svallvågor som kom att fälla, inte bara grönskan, utan djuret; människan självt. En mutation där mannen och kvinnan återstått bli allt de trott sig kunna skapa utanför sig själva,
orderföljda maskinerier.
Kommentarer
Skicka en kommentar