Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2015

Blomman kvävs till jorden där fröet sås

Oskrivna drömmar kliar
under mina nariga läppar 

Vågar inte berätta för
mänsklighetens tolkningar

MIN (alldeles egna) djupa hemlighet
är i kassaskåpet låst

Den ligger tungt inuti
vid mellangärdet ungefär

Jag går sönder lite
torra flagor från huden
Drar med vinden

------------------------------

Tungt att andas


Släpper in
Solskensstrålar

Låter glömske-vattnet
Dränka drömmen för en stund

Istället

Vattnar jag de krukväxter
Som vill vattnas 

Gror mig

Olika bär

https://play.spotify.com/track/6eTGxxQxiTFE6LfZHC33Wm 




Snårat in mig i hallonbuskar
som både doftar gott
liksom smakar, samtidigt sticker
ont på hudhinnan.

Innanmätet har ångest
i glädjen.

Mitt på gränsen av emotionella värden
Jag ser

Blodkrafter

Båda händerna slog in i barkträdet medan huvudet föll mellan dem. Tungt som tio kilo järn dinglar det nu stumt och jag står kvar. Det finns ingen mening längre, jag försöker så gott det bara går att pressa fram en sådan. Tar i från rötterna men bladen vissnar då bara mer. Alla där hemma talar så gott om det goda, hur viktigt det är att jag håller mig till just det riket. Det onda och dåliga talar de däremot inte alls mycket om. Hemlighetsstämplat och sammanslutet med sigill. Det dröjer inte långt nu innan jag ger upp den här kampen som inte leder någon stans. Slutar simma motströms och absorberas av kraften som ödet tilldelat mig. Den är stark och jag känner det i varje litet kroppsligt skrymsle, hur jag behöver falla ner i framstupat sidoläge och andas ett slag. Det själsliga blir fysiskt och jag får en helhet av tomhet. Paradoxalt. Det är det ultimata lidandet jag befinner mig i. Solnedgången dog permanent framför mina ögon. Alla de andra i byn ser den stiga upp och åter igen åter. …

Två diktisar

SvartmyranSprutar svartkonsterkäften är en rabiat spelkula
krockar glas till bitar
dör
inombords.
Trots allt
fortsätter tid, rum
oddsen är på min sida
Ingen pissmyra
är godare

Jesus är högRosmarin kryddar köttet
dina läppar likaså 
Du kan det där
med förbättring 
Liksom hela jag
återuppstod 
Egodöd med substans

En massa fönster

Hon såg förvrängt fånig ut tänkte jag. Lutad i nittio grader hade skosulorna låtit henne tippa över och förvandlas till en triangelform av människa. Hon var vid tionde anblicken fortfarande mindre person än vad hon var ett mätverktyg för något jag inte kunde förstå mig på. På på asfalten utanför mitt köksfönster stod hon alltså med lutande drag. Fick mig att tvivla på framtiden inom antingen världen; eller den i mitt huvud. Vi hade samspelat utan oddsen på vår sida i grumligt lågvatten där vi då och då stött på bländande mörtar. Kommunikationen skulle komma att bli ett problem. Eventuellt är det bara jag som börjar komma till åren och ser de minsta spektakel som alienerade smittor. Hon hade ögon som drömde sig så långt bort bak i kraniet att hon nog måste stretchat ögonmusklerna för att vara kapabel. Antagligen vet jag inte hälften av hennes situation, kanske hittat sjöjungfrur i havet av sitt medvetande och dylikt. Extremsnorklar så det bara tjuter i öronsnäckorna. Om det inte skull…

Konsten att inte vara

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.

Kastar pappersflygplan på spöken

Det är fasettslipning på alla mina monoklar. Förundransvärda vinkel-trix stormar i stad överallt, helt öppet för de som vågar knäppa loss säkerhetsvästen. Döden kommer när den behagar, ingen vits att steppa på tå i hårt virade ballerinaskor. Flugor och diamanter delar samma form. Gjutna i samma mångsidiga valör. Fokuset dividerar sinsemellan olika filter. Utifrån allt jag bejakar, upplever och tar emot, byter jag om i omklädningsrummet av framsteg. Jag vill inte påstå att jag är bättre än någon annan på denna jord. Jag vill påstå att vi alla får älska fritt (speciellt oss själva).
Små mittpunkter utgör allt. Det liksom strålar vita energiprickar i himlen var dag. Neon- gröna och rosa punkter lever tätt inpå varandra innanför lägenhetens slutna väggar. Allomfattande, trygg massa rör sig som en gröt-lik, levande varelse. Ibland flera små filurer utan egentlig kropp. Livligt ålar de som små lysmaskar precis överallt i denna syremassa. I helhet påminner det starkt om en scen i filmen &qu…

Berätta inte

Här finns alla möjliga djur att tillgå. Kråkor, korpar, vita tigrar, pantrar, huskatter (orangea och svarta) och ugglor. Tror jag fick med alla de största. Huskatter i alla former och ugglor, får mig att dö. Ur drömmarna alltså. Jag talar bara i drömtema och tänker i metaforer. Det är min verklighet. Ett jädra chiffer måste jag säga. Blir trött i lederna utav nyckelhål hit och dit. Dö/vakna/dö/vakna. Det är omöjligt att dö. Jag har ingen lust med att ta mitt liv eller så. Jag tycker väldigt mycket extremt om att leva nu för tiden. Bara lite skrämmande att det aldrig skulle ta slut någonsin i evighet precis som universum är uppbyggt. Men antar att man bara tappar minnet. Kanske samma sak?

Godnatt nu ska jag sova

Faller på plats

Jag ligger och tänker på magi. Stilla i natten är jag tillfreds med mystik och stjärnbilder på himlens duk. Det är inte kastat eller fångat med ensam kraft som väljer. Du är på riktig till den grad jag finner orealistisk. För mig är du evigt liv. Vintertid med sommarblom

Jag talar med jag och du och jag

Den röda tråden löper rakt igenom hela livet. Den har inget slut för mig då jag inte upplevt det, jag vet bara att den tagit vid. Jag ser allt som kapitel i en ständigt bläddrande bok. Kruxet med dessa kapitel blir dock att de tycks ta ny form och bli till helt nya kapitel eftersom fokuset bytt lins.. Förgreningar i intellektet. Vägarna på jorden snirklar sig överdrivet svåra att hålla reda på. För mig är det en omöjlig uppgift. Jag finner inget syfte att alls försöka träna mig till att under samma sittning kunna rabbla dess figur . Jag tar mycket hellre en genväg (för mig rätt väg) som visar mig att allt krokigt går runt och visst har jag rätt att ifrågasätta om vägarna verkligen går runt i slutet, vilket jag antagligen kommer göra om jag inte fullt ut upplever historian som värdefull.  Alla har vi väl ändå rätt?

Filosofi är min tro och vetenskap sammanflätad. Inte fulländad förklaring för alla, men sedan talar vi alla olika språk. Samma språk. Magneter drar sig till och ifrån varan…

Lapande tungor

Vi är alla alltid äldre än igår. Säg mig; hur kommer det sig då att människor växer ifrån varandra? Kanske blir mellanskillnaden för stor då vi slutar att utvecklas i samma takt. Tid rör sig trots allt endast framåt. Det är åtminstone så jag blivit lärd med pekpinne mot svart tavla. Vore det då inte mer ädelt att vänta in varandra än att vända ryggen till? Vi bör då allesammans faktiskt veta var vår avståndskamrat infinner sig! Jag menar tänk på det, om tiden nu är enkelspårig; från bakåt till framåt, har vi alltså alla infunnit oss på den felande punkten. Eller helt enkelt där denne går emot eller vandrar sakta gentemot den egna placeringen. Och har vi inte varit där, är det kanske du självt som ska inväntas då du då i fråga inte trätt in i situationen och därmed fått perspektiv. Det är kanske i den tvisten det uppstår onödiga adjön. Vem ska vänta på vem? Samt vem orkar springa utan att få sin värdighet bortsköljd? Jag tror det i slutändan handlar om just det; viljan. Viljan och vän…

Sömnkronologi

Tuggummit poppade. Rosa små moln av kletig explosion fick mig snart in på ORDET. Vaknade ur drömmen och hade ordet vilandes på tungan som tyngdlöst svävade sig ifrån mig. Tog ett ordentligt grepp i syreluften med svaret i min handflata. Som en bomb av frågor svaret förde med sig var jag tvungen att knåda liv i hjärnrötterna. Min hjärna har suttit upptagen på telefon med sig själv ett tag. Fnissig och med de där blossande kinderna fann jag henne en aning ofokuserad. Jag var i stort behov av hennes assistans, men vem kan klandra henne.

Berättelser om små djur som kan tala med vokabulär intelligens. Mytologiska sagor. Identifierar mig lite mer  klädsamt i atmosfären när jag talar med mig själv. Det är fruktansvärt vackert och melankolisk likt känslan av likvaka. Där saker och ting inte uppträder som publiken väntat sig (både positivt eller negativt) i en realistisk mening. Realistisk. Tvists-enig benbit frestar en hund liksom jag. Blev att skaka en aning radikalt.  Jag såg min tunna han…

Att kunna njuta lite

Byggnader forcerar i ögonvrån så som de flackande minnesbilder från mitt liv klumpats ihop till drömmarna inatt. Alla lampor i fönstren är släckta innanför de symmetriskt utplacerade glasrutorna. Det är antagligen för att det är dagsljus och mitt på dagen. Själv har jag det dock alltid tänt i lamporna hemma. Det vita ljuset utifrån på vinterhalvåret inviger obehagskänslor i mig, sådana jag sällan lockar fram frivilligt. Inte ens de som känner mig kan lista ut hur jag kan bli vid mitt värsta. Rosenröd om kinderna och ögonbrynen får kosmiska krafter med puls. Nej jag föredrar det smått gula sken en glödlampa kan framkalla med sommarsol inuti. I varje fall lite på låtsas; paradis på film. Det är ändå så jag lever till vardags.  Jag är en drömmare och lever hellre i den speciellt gräddade kakan än utanför med rena verktyg och mjölet orört i skafferiet. Men tro mig, mjölet är lika rent som med eller utan påse.

Jag åker nu ettans buss genom staden, en ganska grå och tråkig småstadskärna må…

Mardrömmar

Hon som hemsökt mig tenderar att kryptera sig. Omvärdera mig efter nya blanka ark som ändrat gångstil med kol. Renat mig själv och lagt över en kappa som glittrar diamanter. Det är ingen lögn. Hon verkar tro det. För jag känner hennes ögon och energier kisa med hoppfulla önskningar att jag åter igen ska dansa sårbar med hälsenor som viker sig. Jag är ledsen att göra dig besviken men kristallerna tycks växa inåt genom huden. Du kan gå din väg